Av: Peter Hasselskog
Just nu är det förmodligen många i slöjdämneskretsar som funderar kring det av regeringen beslutade tillägget (det kursiverade nedan) i kursplanens centrala innehåll för åk 7-9:
Metall, textil och trä, deras kombinationsmöjligheter med varandra och med andra material, till exempel nyproducerade och återanvända material. Hur material kan kombineras med digital teknik.
Ändringen ska tillämpas tidigast från ht-17 och senast från och med ht-18, skolhuvudmannen bestämer när inom detta tidsintervall.
Vad innebär då ”Hur material kan kombineras med digital teknik”, för elever, lärare och slöjdundervisningen? Frågan har i viss mån redan diskuterats i olika forum och sociala medier. Dock snarare utifrån vad ”man” (någon annan, Skolverket eller regeringen) avser, än genom egna tolkningar. Många har också efterlyst förtydliganden, svar eller stödmaterial från Skolverket.
Enligt information på Skolverkets webbplats kommer ett ämnesövergripande kommentarmaterial som förklarar satsningen på digital kompetens i de olika skolformerna i slutet av maj i år. Vid kontakt uppger Skolverket vidare att arbete pågår med att revidera vissa kursplaners kommentarmaterial, bland annat slöjds, utifrån förändringarna genom ”digitaliseringen”. Dessa publiceras förhoppningsvis i sommar eller tidigt i höst.
Avsikten med denna text är att stärka och uppmuntra slöjdlärare att agera utifrån sin egen kompetens och erfarenhet, istället för att vänta på direktiv och förtydliganden ”uppifrån”. Att utifrån egen kompetens och det uppdrag man har som slöjdlärare tolka, diskutera och omsätta ”Hur material kan kombineras med digital teknik” i sin undervisning. Stöd för uppmaningen att själv tolka förändringen kan hämtas i Kajsa Borgs läsvärda artikel ”Vem har makten och ansvaret för utveckling eller avveckling av ett skolämne?”, publicerad i Tilde, rapport nr 16, 2016. Borg skriver:
Politiker utan egen pedagogisk kompetens gör diverse utspel utan att ha tid för konsekvensutredningar.
– – –
Ämnet [slöjd] har ändå inom givna ramar kontinuerligt utvecklats och förnyats tack vare slöjdlärarnas arbete (Borg, 2016. s 80).
Poängen är inte att förändringen i kursplanen skulle vara omotiverad eller icke önskvärd, tvärtom. Poängen är att förändringen ända ner på detaljnivå i form av ny kursplanetext kommer ”uppifrån”, det är inte utbildade slöjdlärare eller andra med djup ämnesmässig och ämnesdidaktisk kompetens som formulerat tillägget i slöjdämnets kursplan. Jag uppfattar att det är motiverat att först försöka förstå varför det bestämts att skolan ska stärka elevernas digitala kompetens, innan man funderar över vad formuleringen i slöjdämnets kursplan bör få för konsekvenser. Borg skriver vidare:
Kursplaner är politiskt grundade dokument som i stor utsträckning beskriver vad som ämnet skall innehålla och vad som skall bedömas, men mera sällan hur undervisningen skall gå till.
– – –
Ämnesutvecklingen i slöjdämnet bygger på slöjdlärares egna erfarenheter och utveckling av undervisningssituationer. Det är när det gäller arbetssätt och undervisningsmetoder som slöjdlärarna har varit både föregångare och banbrytare (Borg, 2016. s 70).
Varje slöjdlärares uppgift utifrån tillägget i kursplanen är att utveckla arbetssätt och undervisningsmetoder i slöjdundervisningen (hur-frågan) som är i linje med målsättningen att öka elevernas digitala kompetens (vad-frågan). Dock utan att ge avkall på det som idag utgör kärnan och syftet med slöjdämnet, inget har tagits bort i kursplanen! Nyheten består av ett tillägg till en av de 14 punkterna i kursplanens centrala innehåll för åk 7-9.
I samband med regeringsbeslutet den 9 mars i år om ”förtydliganden och förstärkningar i bland annat läroplaner, kursplaner och ämnesplaner för grundskolan och gymnasieskolan” publicerades promemorian ”Stärkt digital kompetens i skolans styrdokument”. Där motiveras och förklaras satsningen på att stärka elevernas digitala kompetens:
Sammanfattningsvis avser ändringarna:
- att programmering införs som ett tydligt inslag i flera olika ämnen i grundskolan, framförallt i teknik- och matematikämnena
- att stärka elevernas källkritiska förmåga
- att eleverna ska kunna lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med användning av digital teknik
- att arbeta med digitala texter, medier och verktyg
- att använda och förstå digitala system och tjänster
- att utveckla en förståelse för digitaliseringens påverkan på individ och samhälle (Promemoria från regeringskansliet 2017-03-09)
I ett pressmeddelande från regeringskansliet samma dag framgick att:
Den tekniska utvecklingen och digitaliseringen innebär förändringar i arbetslivet och samhället i övrigt. Det leder i sin tur till allt större krav och förväntningar på skolväsendets förmåga att ge alla elever, unga som vuxna, en god digital kompetens. Genom förtydliganden och förstärkningar i skolans styrdokument får huvudmän, rektorer, lärare och annan personal bättre förutsättningar att bidra till elevernas utveckling när det gäller digital kompetens. Samtidigt stärks förutsättningarna för en nationellt likvärdig utbildning, undervisningens kvalitet förbättras och elevers aktiva deltagande i ett alltmer digitaliserat arbets- och samhällsliv stödjs.
I samma pressmeddelande säger utbildningsminister Gustav Fridolin att satsningen är ett led i att ge alla elever kunskaper för att förstå och påverka världen. Detta får inte vara beroende av vilken skola eller vilken lärare man möter. Gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström kommenterar gymnasiedelen av satsningen: ”Det handlar om att förbereda gymnasieeleverna för jobb, vidare studier och för ett liv som samhällsmedborgare i en digitaliserad värld”. Bostads- och digitaliseringsminister (!) Peter Eriksson hävdar att satsningen förbättrar förutsättningarna för att vi och vårt samhälle ska dra nytta av digitaliseringens möjligheter i form av ökad livskvalitet och förbättrad konkurrenskraft.
Genom beslutet förtydligas i läroplanen skolans ansvar för att eleverna ska utveckla förståelse för hur den pågående digitaliseringen påverkar individ och samhälle. Vidare ska eleverna utveckla förmågan att använda och förhålla sig kritiskt till digital teknik – att se möjligheter, förstå risker och värdera information. I matematikämnets kursplan skrivs programmering in i det centrala innehållet redan från åk 1-3. Teknikämnets centrala innehåll innefattar bland annat att styra föremål med programmering i åk 1-3, styra konstruktioner med programmering åk 4-6, och tekniska lösningar som utnyttjar elektronik och hur de kan programmeras i åk 7-9. I samhällskunskap inkluderas ansvarsfullt agerande vid användning av digitala och andra medier utifrån sociala, etiska och rättsliga aspekter. De naturorienterande ämnena ska bland annat behandla hur simuleringar kan användas som stöd vid modellering. I svenska och svenska som andraspråk ingår numera texter i digitala miljöer för barn, till exempel texter med länkar och andra interaktiva funktioner. Och så i slöjd åk 7-9, hur material kan kombineras med digital teknik.
Personligen tänker jag som företrädare för slöjdämnet att det inte enbart handlar om de få orden i själva kursplanen ”Hur material kan kombineras med digital teknik”. När jag reflekterar över betydelsen/avsikten/möjligheterna tar jag utgångspunkt i förslaget som helhet. Jag menar att sammanfattningen av förslaget (punktlistan ovan) tillsammans med uttalanden, förändringarna i läroplanen och i olika ämnen, ger en god bild av vad hela satsningen syftar till och hur undervisningen i enskilda ämnen kan bidra till helheten. Frågan är inte om det ska in en 3D-skrivare i varje slöjdsal eller om vi förväntas brodera med konduktiv tråd. Frågan är snarare hur vi i och genom slöjdundervisningen kan bidra till skolans gemensamma uppgift att stärka elevernas digitala kompetens.
Ett sätt är att läsa hela beslutet, och självklart ta del av kommande stöd- och kommentarmaterial. Men framförallt att bilda sig en egen uppfattning om motiv och syfte med förändringarna. Inventera helheten och de olika delarna i relation till slöjdämnet – vilka delar har vi goda förutsättningar att arbeta med i slöjdundervisningen? Inte fråga sig om användande av digital symaskin ”räcker” för att uppfylla kravet på att kombinera material med digital teknik, eller om skrivningen innebär att digital teknik exempelvis i form av lysdioder fysiskt ska kombineras med traditionella slöjdmaterial.
Spontant blir min tolkning av ”Hur material kan kombineras med digital teknik” bland annat:
– (fortsätt) utnyttja modern digital teknik som en del i slöjden
– låt eleverna möta och bli bekanta med exempelvis enkla skiss- och ritprogram
– ta upp och gärna in 3D-skrivare som ett av massor av möjliga redskap i slöjdarbete, och för livet utanför skolan
– dokumentera/redovisa/diskutera med hjälp av foto, bloggar, smartphones, film osv
– se delar av ”det digitala” som material för slöjdande på samma sätt som vi nu gör med metall, textil, trä, exempelvis smarta textilier, dioder, konduktiv tråd osv
– hitta samverkansmöjligheter med andra ämnen, till exempel matematik och teknik gällande programmering och kopplingen till jacquardvävning
Hålkort till en jacquardvävstol
Alltså att helt enkelt fortsätta göra ”det digitala” till en naturlig del av slöjdundervisningen. Inte för sin egen skull, utan just som en naturlig del. Inget stort eller dramatiskt utan som en del i skolans övergripande uppdrag att förbereda dagens unga för vuxen- och arbetslivet. Kanske med fokus på det som Skolverket skriver att: ”Det handlar också om stärka förmågan att lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med hjälp av digitala verktyg.”
Och som avslutning: Vänta inte på ett rätt eller förväntat sätt att förstå och omsätta tillägget i slöjdämnets kursplan. Se det istället som ett uppdrag och en möjlighet att göra en egen ämnesmässigt kompetent och professionell bedömning av ”hur”, utifrån målsättningen (”vad”) att stärka elevernas digitala kompetens. Och då självklart på ett sätt som ryms inom och kan motiveras med lydelsen i kursplanen: ”Hur material kan kombineras med digital teknik”.
Peter Hasselskog, Lektor vid slöjdlärarutbildningen på HDK, Göteborgs universitet
Kommentera gärna:
Hur uppfattar du att man i och genom slöjdundervisningen kan bidra till den övergripande satsningen på att utveckla elevernas digitala komp
Precis så här ser jag det också. Vi fortsätter arbeta med de digitala redskap och material också för den delen, många i slöjden har ju redan upptäckt nyttan med att arbeta digitalt. Det som däremot är värt att poängtera är att alla de slöjdlärare som VILL arbeta digitalt men som hindras för att man inte anser att slöjden behöver dessa redskap blir stärkta i att det digitala är inskrivet. Det tycker jag är den stora skillnaden och en tydlig markering.
Mycket bra skrivet! Tack för att du tar ner det på en nivå där de flesta av oss kan känna att vi redan har påbörjat arbetet. Jag pratade med några ingenjörer igår som hävdade att det är dumt att bara köpa in en 3D-skrivare som blir stående i ett hörn om ingen kan använda den. De ansåg att just nu är programmen för avancerade för skolbarn (eller i alla fall för de flesta av oss slöjdlärare) och dubbelt så dyra som själva skrivaren. En variant som de såg var att man köper in en scanner så att man kan bygga något i trä/textil/lera som sedan scannas in och sedan skrivs ut i plast… Men skannern är också mycket dyrare än själva skrivaren…
Jag tänker att MaKey MaKeys är en billigare variant för att testa digital teknik med andra material. Då kan man bygga egna kontroller och små pianon och koppla till dator med MaKey MaKeyn och därigenom undersöka vilka material som leder ström osv…
Håller med er båda men har svårt att förstå hur man överhuvudtaget kan undvika digitaliseringen eller tro att någon annan ska ska göra det åt en. Digitaliseringen är ju här och går inte att stoppa. För att möta elever och deras problemlösningar, tankar och funderingar så är datorn, iPad, smartphone utmärkta verktyg och självklara i dagens undervisning. Utmaningen är att som lärare visa på möjligheter som finns och sedan lita på att eleverna kan söka/välja och göra sina val.
Tidigare var det så tröttsamt att behöva förklara varför digitaliseringen var så viktig. Nu är det är inskrivet i kunskapskraven och kan inte undvikas.
Bra tankar och bra att lyfta blicken lite från konduktiv tråd och 3Dskrivare. Det finns massor av olika sätt att öka digitaliseringen i slöjden precis som det finns massor av användningsområden för tyg eller trä.
Jag själv arbetar mycket med digitala instruktioner vilket jag tycker fört min slöjdundervisning till en helt ny nivå. Jag behöver inte längre visa hur man syr ett korsstygn gång på gång under en lektion. I stället kan jag fokusera på andra saker och diskussioner tillsammans med elever.
Det känns bra att helheten betonas, att man som slöjdlärare kan använda de digitala delarna som passar ens egen undervisning, intressen och förutsättningar och på så sätt kunna följa läroplanen utan att det blir krystat. Det finns ju som bekant inte endast ett, två eller tre rätta sätt att arbeta digitalt. Jag blev med andra ord glad över att läsa Peter Hasselskogs tolkningar!
Mina tankar har också gått till ritprogram och en 3d skrivare men då i tanke att kanske nå de elever som vi har svårt att motivera idag? De flesta av våra elever är duktiga på digital teknik och då få dem intresserade av programmering i samband med olika material vore ingen dum ide!
Jag tycker detta är spännande! Jag efterlyser mer ordentliga beskrivningar/ritningar på alster. Jag skulle kunna tänka mig något liknande det som finns i många idèböcker idag. Varje elev får på så vis en ”egen” idèbok att ha vid sin arbetsplats.
Intressant och välskrivet! Jag håller med och vill tro att lärare i slöjd inte sitter och inväntar direktiv uppifrån om hur de ska arbeta.
Men visst gäller förändringen i det centrala innehållet ”Hur material kan kombineras med digital teknik” redan från åk 4?
Hej,
ja det gör det.
Från början var det dock inte formulerat så.
Jag håller med om i stort sätt allt som skrivs fram i artikeln och de efterföljande kommentarerna.
Men, jag har ett men, som handlar om likvärdighet dels ur ett elevperspektiv men även ur ett lärarperspektiv samt rätten att som lärare få vägledning i tolkning av formuleringar även från de som beslutar om våra styrdokument.
Angående likvärdighet tänker jag så här.
Jag ansvarar för slöjd från åk 3-9.
Jag var länge en av de drivande för ett slöjdlärarnätverk i min fd kommun där vi ofta konstaterade att vi arbetar mycket olika och vad det kan få för konsekvenser på elevnivå och för ämnet slöjd.
Jag hör och läser ofta att högstadielärare ger uttryck för att när eleverna kommer till dem så kan de inte ”det man förväntar sig” och ”det spretar oerhört” samt ”vi får börja från början”.
Mitt generella svar skulle lätt kunna vara att vi kan inte förvänta oss något annat när tolkningsföreträdet är upp till den enskilde läraren.
Så vari ligger likvärdigheten?
Att vi lärare ges rätten och möjlighet att göra egna tolkningar?
Läs de två stora utvärderingarna som gjorts om slöjdämnet utifrån ett likvärdighetsperspektiv.
Själv vacklar jag på svaren.
Digital teknik, ett enormt stort område. Och ännu större blir det om tolkningsutrymmet ges till oss lärare utan vägledning och styrning.
Jag har nu haft förmånenatt delta i Skolverkets konferens om programmering i ämnet matematik och teknik. Där gavs inledningsvis en snabb, mycket snabb, förklaring och syn på vad digital teknik är just nu i dag och hur vi kan tänka om begreppen på skolnivå.
Och såsom jag förstod det är fältet mer eller mindre fritt för tolkning.
Ingen som helst styrning gavs oavsett vertyg, program, språk, ”maskiner” förutom att digitalt är 1 och 0.
Vi uppmanades vid ett flertal tillfällen att ta till oss att den sk. digitala tekniken och dess programmeringsspråk fort blir gammal och att vi därför varken ska köpa på oss en massa verktyg och program böra för att. Vi uppmanades att inte hamna vare sig i köpefällan eller hemfalla åt reklam.
Det kändes befriande på flera sätt men samtidigt satt jag på min stol och kunde inte riktigt släppa tanken att oj vilket enormt och ensamt ansvar jag nu lämnas till vad gäller min egen förmåga att bedriva undervisningen på ett likvärdigt sätt även när det handlar om digital teknik.
Vill jag verkligen ha det ansvaret i en värld som hela, hela tiden ändras och dessutom är så kostsam?
Kostnader som är ännu högre än vad slöjden kostar i dag.
Digitala tekniker kräver sin man och kvinna att sätta sig in i jämfört med garn och trä som vi kan så väl.
Personligen har jag önskat att vi som lärare i slöjd får stöttning på ett mer vägledande sätt än att vi själva som just lärare i ämnet slöjd äger tolkningsföreträdet fullt ut.
Vi är vana att våra tekniker och material håller över tid, finns i ett historiskt och kulturellt sammanhang.
Det är lätt att hemfallas åt blinkande textilier som skurits ut med laserskärare och fått knappar som skrivits ut i en 3D-skrivare.
Nytt just nu. Gammalt snart om jag tolkat föreläsarna på Skolverkets konferens.
Det jag saknade allra mest på konferensen var frånvaron av förmågetänk. Det sas inledningsvis när man presenterade tilläggen. Men sen liksom försvann det, speciellt när vi skulle testa själva.
Detta är det som oroar mig mest.
Efter att ha läst det reviderade kommentarmaterialet och dina reflektioner (Peter) så vill jag först visa min uppskattning för att du stöttar oss slöjdlärare genom det du skriver. Jag (vi) behöver det professionella stödet då vi ofta famlar efter bekräftelse på att det vi gör i undervisningen är ok? Vidare håller jag så med dig Agneta när du belyser detta med att tolkningsansvaret ofta läggs på oss. ”Att vi lärare ges rätten och möjlighet att göra egna tolkningar?” Hur ska vi få ämnet att lyfta i kvalitet och status när vi inte vet om det vi gör är bra nog/rätt tolkat?
När man sedan i olika digitala:) och sociala medier tar del av en mängd olika tolkningar av olika kollegor runt om i landet så känns likvärdigheten avlägsen. Säkert kan mycket vara bra men i alla fall jag skulle må bra av lite konkret bekräftelse och stöd från någon med tyngre ”officiellt” slöjdmandat. Vad är kvalitet? De flesta kan nog klara av de praktiska frågorna om verktyg och material och hur de ska hanteras men det här med att tolka de mer abstrakta delarna i det centrala innehållet/förmågorna och kunskapskraven. Vem ska handleda oss i det? Är det så bra med så mycket frihet till egna tolkningar? Vi ska skaffa oss konsensus genom diskussioner med andra slöjdlärare. När och var ska vi göra det? Det går att iscensätta men är inte helt lätt då vi (oftast 2 st.) är ganska ensamma på vår arbetsplats. De mest engagerade och aktiva slöjdlärarna hittar säker vägar till möten med andra kollegor men alla (merparten?) av landets slöjdlärare kommer inte att göra det jobbet. En av de roligaste uppgifterna jag har som slöjdlärare, tycker jag är att arbeta fram nya arbetsområden och utmaningar för eleverna. Dock infinner sig alltid en fråga i slutet på den processen -” Har jag tänkt ”rätt”? Här kan man få stöd av en engagerad kollega men i många fall kanske det inte är så. Bra att du tar upp frågan om tolkningsansvar Agneta och jag gläder mig till de punkter du sammanfattar Peter. Jag kommer att utgå från dem när jag, tillsammans med min eminenta kolega, försöker mig på att ta fram spännande uppgifter inom det digitala området.
Agneta, du förmedlar klokhet. Jag drar paraleller till mitt eget musikskapande. Har spelat synt sen tidigt 80-tal. Har regelbundet köpt instrument som av någon anledning alltid kostar runt 25000:- för att ”några” år senare knappt kunnat få dem sålda. Utvecklingen har varit enorm och de digitala instrumenten kan göra allt och ännu lite till. Vad händer då? Jo, nu är det hetaste heta en Minimoog från 70-talet som nästan inte kan någonting mer än att ge ifrån sig ett otroligt fint grundljud. Det krävs ett gediget hantverk för att använda gamla analoga instrument eftersom ingenting går att spara och allting måste ställas in på nytt för varje ljud.
Laserskuret och 3D producerat utvecklar inte slöjden och hantverkstekniker. Hjärnan får arbeta men handen reduceras till en knapptryckare. Den taktila upplevelsen av material och form under arbetets gång är viktig för förståelsen av vår omvärld och hur den skapats från början av kunniga händer och hjärnor också för den delen.
Digitala instrument (inte musik) kan vara användbara för oss men maskiner som vi inte behöver skruva på passar bättre inom teknikområdet och det kommer att visa sig i framtiden det också.
Så ta det piano!
Jerker du identifierar och synliggör mina egna tankar och åsikter på ett mycket vägledande sätt.
Min upplevelse är att det finns många ”förståsigpåare” som minsann vet hur det ska digitaliseras i slöjden. Eller för den delen tror att slöjdlärare som jobbar heltid har hur mycket tid som helst mellan lektioner att efterarbeta och förarbeta tidigare och kommande lektioner. Dessa fsp:are arbetar oftast inte och har aldrig gjort det i en slöjdsal. I min verksamhet har vi 1:a lärare (med 5000 mer i månaden och troligen även 2500 lärarlönelyftspengar + neddragning i tjänst) som inte har en aning om slöjd. Denna säkert eminenta person (i det hen undervisar) verkar ha alldeles för lite att göra eftersom hen envisas med att hitta på massor med xtraarbete till alla (inkluderat mig) på skolan. Jättebra att hen och andra har visioner och högtravande planer och idéer. Men låt oss estetlärare (eller ska vi kalla oss ”sistelärare) sköta vår undervisning (som vi är proffs på) och succesivt väva in det digitala i vår verksamhet. Detta på ett sätt som är ekonomiskt och tidsmässigt genomförbart. När mina elever efter en stunds arbete med digitala verktyg i slöjden frågar mig när de ska börja jobba. Då kan ”hen” förklara att slöjd numera sker i digitala världar och inte i händerna.