Slöjdens kursplan reviderades under 2017 med tillägget om digitala verktyg och digitalisering. Den nya kursplanen, som gäller från juni 2018, har skapat diskussioner kring ämnesinnehåll och utformning av slöjdsalarna. Som ett resultat av de nya tilläggen har flera slöjdlärare utökat sina slöjdsalar med digitala verktyg, bland annat med 3D-skrivare. Slöjdlärarportalen ger en kortfattad introduktion till materialet plast, idag ett av de vanligaste materialen i samhället. Informationen är hämtad från Naturskyddsföreningens artiklar; ”De vanligaste plasterna och tillsatsämnena”, ”4 sanningar om plast”, ”Allt du (inte) vill veta om plast” och ”FAQ – frågor och svar om plast i naturen”.
3D-skrivaren utvecklades under 1980-talet och var fram till 2010-talet vanligast inom industrin. Användningen och förekomsten av 3D-skrivare har ökat de sista åren och vissa pratar om den som ett slut på massproduktion och början på en ny era av skräddarsydda produkter. Materialet som används till 3D-skrivare kallas för filament och finns i allt från plast till trä, titan och lera. 3D-skrivarens teknik, så kallad FFF och FDM, kan användas till att skriva ut mindre objekt som knoppar och örhängen, men också större som hus och stolar. I slöjdämnets kursplan står det att elever genom undervisningen ska ges möjligheter ”att utveckla kunskaper om arbetsmiljö och säkerhetsfrågor och om hur man väljer och hanterar material för att främja en hållbar utveckling” (Skolverket, 2017a, s. 246). I slöjdundervisningen ska eleverna ges förutsättningar att lära sig om material, materialhantering och hur de utifrån ett samhällsperspektiv kan bidra till en hållbar utveckling. Om slöjdlärare ämnar använda 3D-skrivare i undervisningen borde det förutom undervisning om 3D-modellering och 3D-printning också ges undervisning om plaster som ABS och PLA som en del av arbetsområdet.
När man pratar om ”plast” menar man egentligen en stor grupp av olika material. De kan ha varierande egenskaper, till exempel vara hårda och starka som i en cykelhjälm eller mjuka och böjbara som i en plastmatta. Det plast har gemensamt är att det är lätt, oftast billigt, rostfritt och isolerande. Det är också det material som återvinns minst, 30% av plasten återvinns i Sverige vilket är låga nivåer jämfört med papper (65%) och glas (70%). Plast kan heller inte återvinnas till samma form den en gång varit i utan måste omformas till något mindre än tidigare. De olika plastsorternas uppbyggnad gör också återvinning svårt och energikrävande.
Naturliga polymerer som till exempel gummi har använts av människan i tusentals år men det var först under 1800-talet som vulkaniserat gummi uppfanns och man lyckades syntetisera polystyren (1839) och polyvinylklorid (1872). Under första halvan av 1900-talet uppfanns bakelit (1907), polyeten (1933) och polyetentereftalat, PET, (1941). Under 1950-talet utvecklades också polykarbonat (1953) och polypropen (1954). Plastproduktionen har ökat enormt sedan 50-talet och det framställs nu globalt 322 miljoner ton plast per år, vilket omräknat innebär omkring 46 kg plast per person och år. Det kan jämföras med den årliga världsproduktionen av bomull på cirka 25 miljoner ton och stål på cirka 1000 miljoner ton. I Europa används 40 procent av den nya plasten till engångsförpackningar, 20 procent till byggnadsmaterial, 9 procent till bilar och resten till allt ifrån leksaker till datorer. Produktionen av plast från förnyelsebar råvara var cirka 1,6 miljoner ton år 2012, varav 0,6 miljoner ton var biologiskt nedbrytbar. Det sistnämnda utgör en extremt liten del av den totala plastproduktionen men förväntas öka kraftigt under kommande år.
Plast är oftast tillverkat av fossil olja men kan även komma från andra källor. Förnyelsebara råvaror som stärkelse, mjölksyra eller etanol från sockerrör kan också bli till plast. De typerna kallas för bio-plast, och brukar vara lite dyrare än plast från råolja. Bio-plast är bra ur ett klimatperspektiv men är tyvärr ofta lika svår att bryta ner som vanliga plaster och ska därför inte hamna i naturen. Bio-plast kan i sin tur delas in i två undergrupper, biologiskt nedbrytbar och icke-biologiskt nedbrytbar. Exempel på en icke biologiskt nedbrytbar plast är bio-polyeten, eller grön PE som den också kallas, gjord av etanol från sockerrör men med samma egenskaper som polyeten från olja. Den har alltså samma utseende, egenskaper och oförmåga att brytas ner i naturen.
Globalt beräknas mellan 8 och 13 miljoner ton plast hamna i naturen varje år. Den mesta plasten är skräp som slängts i naturen och haven istället för i återvinningen eller i soporna. I haven bryts plasten ner till mindre biståndsdelar, så kallade mikroplaster, och hamnar i magen på havsdjur och fåglar. I en undersökning har man hittat plastbitar i 94 procent av stormfåglarna i Nordsjön. Fåglarna hade i genomsnitt 34 plastbitar i magen. Plast hittas till och med i ryggradslösa djur, från sjögurkor till maneter. I en studie i Skottland hittades plast i 100 av 120 trålfångade havskräftor. Mikroplasten i haven kan också dra till sig och bli bärare av farliga kemikalier som redan finns i haven, eftersom farliga kemikalier dras till plasten som finns i vattnet. En stor del av mikroplasten hamnar i reningsverken, uppskattningsvis fångas 70-90 procent upp där och hamnar då i slammet. En del av detta slam sprids på åkrar och hittas slutligen i den mat vi äter. På grund av detta tillsatte regeringen 2018 en utredning av hur slamspridning kan förbjudas inom svenskt jordbruk.
All plast är inte dålig men plast behöver användas på ett mer hållbart sätt. I flera fall kan plasten bidra till ett mer hållbart samhälle. Till exempel blir bilar lättare och drar mindre bränsle om de innehåller plast. Ett annat exempel på ändamålsenlig plast är förpackningar runt vissa livsmedel och inom sjukvården med en säkrare livsmedelsindustri och sjukvård som resultat.
Filament som används vid 3D-printning:
Akrylnitril-butadien-styren (ABS)
ABS är uppbyggd av akrylnitril, 1,3-butadien och styren. Akrylnitril är allergiframkallande, cancerframkallande och giftig för vattenlevande organismer med långtidseffekter i vattenmiljön. 1,3-butadien är också klassificerad som bland annat cancerogen och kan orsaka genetiska defekter. ABS-plast har ett stort användningsområde, till exempel i höljen till hushållsapparater, såsom telefoner, TV, hushållsapparater, skyddshjälmar, gräsklipparskal, skal till resväskor och leksaker. Även plastdetaljer i bilars interiör och exteriör är ofta tillverkade i ABS-plast. ABS-plast är en ofarlig plast, trots sina farliga egenskaper hos ingående monomerer, detta eftersom monomerna är så hårt bundna till varandra, och att så få tillsatsämnen används i plastsorten. I elektroniska produkter som till exempel TV och bilar kan dock plasten vara flamskyddad.
Poly lactic acid (PLA; poly mjölksyra)
PLA är en polyester som görs av mjölksyra. Som många andra termoplaster kan den formas till både film och fibrer. Den är biologiskt nedbrytbar och används bland annat till matförpackningar, plastpåsar, engångsplastglas och plastfilm till jordbruksändamål. PLA-plast är en ofarlig plast som dessutom är biologiskt nedbytbar. Dock har vissa studier visat att produkter tillverkade av PLA släpper ifrån sig plastkemikalier vid kontakt med livsmedel, därför avråder man från att använda PLA i kombination med varma livsmedel.
Sju olika plastsorter och deras miljöegenskaper:
- PET, polyeteneterftalat
PET står för polyeteneterftalat. Det används ofta i dryckesflaskor. Denna plast är slitstark och tålig, passar därför bra i returflaskor. Polyester i tyg är samma material som i PET-plasten. Miljörisken är låg, eventuellt finns risk för läckage av ftalater till drycken i flaskorna. En ny studie visade att vatten i PET-flaskor hade högre halter av hormonstörande ämnen än vatten i glasflaskor.
- Polyetylen – hög densitet, PE-HD
Detta är en vanlig plast i förpackningar för flytande produkter. Den är kraftigare och tätare än vanlig polyetylen (nummer 4). PE-HD har i dagens läge inga kända miljörisker men bör inte upphettas.
- Polyvinylklorid, PVC (undvik)
PVC används för butikspackning av kött, i byggnadsmaterial, i leksaker med mera. Ämnet är i sig hårt, därför tillsätts mjukgörare i form av ftalater. De kan utgöra en stor andel av produktens totala vikt. Mjukgörarna läcker ut under hela produktens livstid. Ftalater är hormonpåverkande, stör fortplantningen och det finns studier som påvisar risk för barnallergier.
- Polyeten – PE-LD
Det här är materialet som vanliga plastpåsar görs av. PE-LD har i dagens läge inga kända miljörisker men bör inte upphettas.
- Polypropen, PP
Polypropen är vanlig i förpackningar som ska tåla att bli varma, exempelvis till färdigmat som värms i mikron, men finns i alla slags livsmedelsförpackningar. PP har i dagens läge inga kända miljörisker.
- Polystyren, PS (undvik)
Polystyren är en relativt hård plast som används flitigt till bland annat leksaker, köksmaskiner, datorer och yoghurtburkar. Den används i expanderad form i cellplast, exempelvis i svarta köttråg från mataffären. Tidigare har cellplast blåsts upp med hjälp av olika ozonnedbrytande ämnen. Cellplast kan vara impregnerad med bromerade flamskyddsmedel.
- Övriga plaster
I denna grupp återfinns mängder av olika plastprodukter, allt från cd-fodral till nappflaskor och matlådor. Den svarta plaststekspaden till teflonpannan är gjord av polyamid, samma material som man gör nylon av. ABS-plast är vanlig i plastkonstruktioner av olika slag, bland annat i dammsugare och som filament till 3D-skrivare. Här återfinns också bioplaster, dessa plaster förknippas dock inte med risker. I gruppen finns också polykarbonat som är en hård och glasklar plast som innehåller det hormonpåverkande ämnet bisfenol A. Det är nu förbjudet att använda bisfenol A i tillverkning av nappflaskor.
I samhället används plaster varje dag och det är svårt att tänka sig ett modernt samhälle utan plast. Genom att undvika plastgrupperna 3, 6 och delvis 7 så minskas risken för exponering för farliga ämnen. Alla produkter av plast är dock inte märkta och gruppen 7 innehåller en lång rad olika plaster med olika egenskaper. De flesta plastprodukterna har en stämpel som visar vilken sort det är.
Plast i slöjdundervisningen:
Kunskapen om olika plaster och dess miljöpåverkan ökar men plast är fortfarande det material som återvinns i minst utsträckning. För att sprida kunskapen till elever kan slöjdlärare prata om de tre R:n, ”reduce”, ”reuse” och ”recycle”. Ett fjärde R kan också appliceras: ”refuse”, för att medvetandegöra ett avståndstagande till produkter av icke-nedbrytbar plast. Exempel på det kan vara att plastbanta sitt hem och vid inköp av nya produkter välja produkter av naturmaterial eller bio-plaster. Slöjdlärare kan på samma sätt se över sin undervisningssal och med fördel välja bort akrylgarn, fleece och tyg av nylon, spandex och polyester i förmån för naturmaterial.
Om slöjdlärare vill arbeta med 3D-printning rekommenderas PLA framför ABS eller andra oljebaserade filament tack vare dess nedbrytningsförmåga. Antalet felaktiga utskrifter kan också minimeras genom att se över elevernas 3D-modeller innan de skrivs ut. Fundera även över hur lärandet kan ske. Ska undervisningen ske genom ett lärande om, i, med eller genom 3D-modellering och 3D-skrivning? Kanske är användningsområdet och behovet av att ha en 3D-skrivare i slöjdsalen inte så stort vilket kan ge ett större fokus på 3D-modellering och digitala skisstekniker?
Dela gärna med dig av dina tankar kring 3D-skrivning och plaster i och utanför slöjdsalen!
Text av:
Mikaela Assmundsson
Universitetsadjunkt i Slöjddidaktik vid HDK
Källor:
https://www.naturskyddsforeningen.se/node/35087/#A
https://www.naturskyddsforeningen.se/plastsanningar
https://www.naturskyddsforeningen.se/node/19513
https://www.naturskyddsforeningen.se/fr%C3%A5gor_och_svar_om_plast
https://www.skolverket.se/undervisning/grundskolan/laroplan-och-kursplaner-for-grundskolan/laroplan-lgr11-for-grundskolan-samt-for-forskoleklassen-och-fritidshemmet?url=1530314731%2Fcompulsorycw%2Fjsp%2Fsubject.htm%3FsubjectCode%3DGRGRSLJ01%26tos%3Dgr%26p%3Dp&sv.url=12.5dfee44715d35a5cdfa219f#anchor2
Även om plast är mer beständigt än trä är det inte lika miljövänligt. Jag förstår då inte vitsen med att ha en 3D skrivare i slöjdsalen. Om vi ska arbeta för en hållbar utveckling är det väl bättre att arbeta för mer träprodukter i vardagen än plast?
Om någon/något vill attackera Sverige, lär de väl slå ut elektriciteten för att lamslå oss och då är det väl hantverksteknik vi vill att eleverna ska kunna?
Att använda 3D-skrivare är mycket spännande och intressant. 3D kan användas i all undervisning i skolan, inte enbart i slöjden. Vi använder den även till att framställa undervisningsmaterial med. Materialet vi främst använder är det som heter PLA och är nedbrytbart. Dock avsöndrar/bryts ned fortare i kontakt med annat material, så är ej lämpligt matvaror.
Det finns en nackdel med de 3D-skrivarna som finns i skolorna och det är att det tar väldigt lång tid att skriva ut stora filer. Ingen maskin inom skolan skall lämnas obevakad på grund av brandriken. Detta gör att endast mindre objekt kan designas och skrivas ut av elever och lärare. Detta går naturligtvis att lösa på olika sätt, men det är väldigt få som jag har pratat med som tänkt på denna säkerhetsrisk.
Tack Mikaela för din sammanställning!
Den behövs om något nu när vi slöjdlärare är satta att genomföra tilläggen om utökad digital kompetens och då många av oss väljer att göra detta bland annat genom att använda verktyg som kräva plast som material.
För mig känns det mycket svårt att tillföra ännu fler och nya material i min undervisning som tär på vår planet. Mitt samvete gentemot det uppväxande släktet och vår natur fixar knappt detta längre.
Någon gång måste jag sätta ned foten, ta ställning och stå upp för en slöjdundervisning som lever upp till ett hållbarhetsperspektiv som är värt namnet.
3D-skrivare känns därmed oerhört främmande för mig att erbjuda i min egen undervisning.
Särskilt när I stort sätt inget I mina skåp och lådor är framställt på ett hållbart sätt. Den budget som tillåter det har jag aldrig någonsin fått förfoga över.
Så om jag nu får och kan säga nej till åtminstone plast som slöjdmaterial så väljer jag att göra det.
Tack vad roligt att du uppskattade artikeln! Plast är en svår fråga inom slöjdämnet, ohållbart men ett material som används överallt. Jag tänker att vi behöver diskutera plasten med eleverna även om man inte 3d-printar med tanke på dess miljöpåverkan och närvaro i form av polyester, nylon mm. Trevlig helg 🙂
Jag är skeptisk till att ta in plast som material i slöjden i dessa tider då vi inom alla andra områden pratar om att ”plastbanta”. Självklart är det spännande att experimentera med nya material i slöjdämnet, men plast känns otidsenligt och går stick i stäv med det övriga budskapet vi vill förmedla om att tänka klimatsmart och hållbart.
Mycket bra reflektioner och materialfakta, En liten bibel för en slöjdlärare som mig utan djupare kunskaper om polymerer och annat konstigt. Jag är i grunden en traditionalist och värnar handens möjligheter och naturens material.
Jag tror ändå att det är viktigt att vi möjliggör användandet av plaster och skapar kunskap genom att låta eleverna problematisera användandet och göra överväganden och val utifrån olika aspekter av hållbar utveckling och miljöpåverkan.
Slöjdare har ju alltid skapat verktyg och hittat på lösningar för att åstadkomma olika former och effektfulla utsmyckningar av föremål anpassade för olika användningsområden så tekniska hjälpmedel och material som är en del av vår vardag och vår framtid måste vi förhålla oss till , lära om och inte bara avfärda.
De flesta av oss har ju redan mycket plast i salarna, åtminstone de för textil. Så att prata om plast som material borde vi med ovan argument redan göra. Det behövs det ingen 3d-skrivare för. Jag tycker inte vi ska plocka bort och banta bort alla plastmaterial, men de fyller sitt syfte. Men naturmaterial kan stå för mängden. Är ju faktiskt inte ens säker att ull, och bomull är bäst ur klimatsynpunkt. Då skulle vi säkert behöva köpa ekologiska alternativ och det har iaf inte jag varken råd med.
Hej, tack för texten, Jag känner mig skeptisk till att införa 3D skrivare i slöjd och bildarbetet. Helt ok att elever tar med plast t ex IKEA påsar för att återbruka sy i min sal. Ska vi plastbanta ja då köper jag hellre in mindre mängd material än mer och billigare syntetmaterial. Att hålla korta diskussioner med elever kring miljö, material och mode är väldigt upplysande för mig som slöjdlärare.
Hej!
Jag är slöjdlärare och har nyligen upptäckt det här med att själv tillverka biologiskt nedbrytbar plast, bioplast. Det finns en del guider/tutorials på engelska och jag har nyss börjat experimentera, tänker dock att den sortens plast och framställning/användning av den kan bli ett mycket spännande ämnesövergripande temaarbete mellan hemkunskap, slöjd, kemi och kanske ytterligare ämnen.
Den som blir nyfiken kan googla på bioplastics och diy, eller make your own bioplastics… 🙂
Konstruktivt..!
Låter jätteintressant så det måste jag kolla, Tack för tipset.