I arbetslivet och inom pedagogiken pratas det ibland om informella lärandemiljöer utanför de vanliga skolorna, platser och sammanhang där människor lär sig tillsammans och kultiverar sina intressen. I Sverige finns en lång tradition av studieförbund och studiecirklar och på senare år har även fenomenet makers kommit hit. Christian Svensson, hemslöjdskonsulent och aktiv inom makerkulturen, skriver i Slöjdlärarportalen om sina erfarenheter från arbete med makerkultur i och utanför skolmiljö.
Makers och makerskulturen började i USA under 1960- och 1970-talet och har sin grund i att människor ville konsumera mindre, skapa mer och samtidigt hade börjat tappa förtroendet för stora företag och institutionaliserat lärande. Man hade en vilja att skilja sig från staten och stå på egna ben. Sedan sjuttiotalet har mycket hänt, idag är ”makers” ett brett begrepp som innefattar alla som vill tillverka saker. Grundläggande för hela makerkulturen är; ”learning by doing”, praktiskt lärande genom att göra; ”kollegialt lärande”, man lär sig tillsammans; och ”learning by sharing”, man delar med sig av sina lärdomar till andra. En viktig integrerad del i makerkulturen är också användandet av digital fabrikation och ”nya” kunskapsförmedlare så som instruktionssidor på internet, poddar och youtube med mera. 3D skrivare och internet har varit det som bundit samman makers över hela världen.
STPLN (Stapeln stpln.org) i Malmö med FBRKN (Fabriken) var den första plats i Sverige som kallade sig makerspace. Efter att ha blivit inspirerad av makerspaces runt om i världen ville STPLN skapa det moderna makerspacet. Platsen för det informella lärandet där den traditionella slöjden skulle möta makerrörelsens modernare filosofi av att ”Allt är tillåtet!”. Det var här jag kom in i bilden. Som nyexaminerad hemslöjdskonsulent och slöjdare med ett nördigt teknikintresse fick jag en treårig projektanställning för att arbeta med projektet Kreatech direkt efter min examen 2014. Med hjälp av Arvsfonden (arvsfonden.se) togs projektet fram där fokus skulle vara att utveckla denna informella lärandemiljö och samtidigt stämma i bäcken med läroplanen för grundskolan, LGR11. Redan med den första versionen av LGR11 fanns det en tydlig riktning om att vi lever i ett tekniktät miljö och att teknik och dess användande är en stor del av skolans lärande.
Meningen med Kreatech-projektet var att engagera elever i grundskolan att intressera sig för teknik och makerrörelsen, samtidigt som det skulle öppna möjligheterna för att användas i skolans undervisning. Projektet sträckte sig under tre år och hade två fokusområden, dels ett arduinobaserat lärandepaket kallat Creative Technilogies in the Classroom, kort CTC, dels att skapa och utveckla en informell lärandemiljö i makerspacet. Tanken var att inspirera och undervisa elever i skolan för att sedan ge dem plats och rum att utvecklas i makerspacet på fritiden. Det skulle bli deras egen verkstad där de kunde lära sig tillsammans och av varandra.
CTC var utformat för att undervisa grundskoleelever från åk 6 och uppåt i enkel programmering med färdiga projekt som sedan kunde omarbetas eller förändras. Det sträckte sig över 14 veckor och krävde ca 3 timmars lektionstid i veckan. Undervisningsmaterialet hade en tydlig progression och eleverna lärde sig sakta men säkert. Materialet i CTC kunde användas för att lära ut programmering, matematik, olika konstruktioner, ellära m.m. Hela projektet avslutades med att eleverna själva designade en uppfinning som de skulle ställa ut på en minimässa. Ett glasklart samarbete med slöjden. Eleverna fick själva formge och framställa tekniska uppfinningar i olika material med hjälp av lämpliga redskap, digitala såväl som traditionella. De använde 3D-skrivare, laserskärare och traditionella verktyg och material för att utforska möjligheterna med att kombinera material och tekniker. Med Arduinon som bas styrdes sedan deras uppfinningar och det blev en logisk och naturlig kombination av traditionella material med digitala tekniker.
Det som dessvärre skapade problem för många skolor var att schematekniskt få ihop det. Skolorna kunde enbart avvara en timmes teknikundervisning i veckan för att arbeta med CTC. Något som vi som arbetade med projektet till en början inte hade insett när projektet tagits fram utifrån att lärarna skulle arbeta ämnesövergripande med teknik, slöjd och no. Att starta den här typen av lärandeprojekt var en utmaning då många olika bitar skulle passa ihop. En erfarenhet var också att lärare behöver ha tid till att planera och lära sig materialet samtidigt som det skall vara möjligt att hitta tid för elevernas undervisning. De skolor där flera lärare fick möjlighet att engagera sig lyckades bättre än de skolor där en ensam lärare fick axla hela ansvaret. Idag skulle antagligen projektet fått mer plats i skolorna tack vare de nya skrivningarna i lärolanen om digitalisering i flera olika ämnen.
Utanför skolan hade vi förhoppningen att elevernas engagemang och nyfunna intresse för att kombinera olika kunskaper skulle resultera i att de själva uppsökte makerspacet. Dessvärre blev så inte fallet. Få barn och unga lämnar sin trygga invanda miljö för att utforska nya arenor. Även om vi hade en miljö där barn och unga hälsat på och gjort saker med skolan kom de ändå inte tillbaka på egen hand. En del i vårt arbete hade också varit att skapa och genomföra olika workshops i FBRKN utifrån ungas intressen kopplat till kreativt skapande. Här fick vi deltagare, men även här kom få tillbaka på egen hand. Vi insåg ganska snabbt att en viktigt del av början på ett makerspace är att skapa innehåll, göra en välkomnande miljö och utmana människor att ta platsen i besittning.
Med projketets workshops och fokusgrupper arbetade vi med att dels synliggöra makerspacets möjligheter och dels skapa projekt kopplade till workshops som unga var intresserade av. I en stad som Malmö där många unga aldrig får bygga träkojor i skogen, eller kreativt försöka bygga en lådbil av spillmaterial, var det svårt att engagera barn. Deltagandet kom ofta från föräldrar som ville göra något tillsammans med sina barn och det satte ofta tonen för vad som gjordes. Deltagarna ville göra ”en kul sak” tillsammans och inte fördjupa sig i ett intresse. Då projektet vände sig till barn i grundskoleåldern hade vi en begränsad målgrupp som inte bara var svårnådd men som även hade väldigt lite fritid. Vi konkurrerade med fotbollen, friidrotten, musikskolan, facebook och snapchat. Så även om projektet nådde den ”stora” massan fångade vi enbart upp nördarna och de var ganska få.
Intressant nog fick vi många återkommande besökare som gick på gymnasiet eller hade påbörjat sina studier på högskolenivå. Det var personer som hade ett genuint intresse inom ett specialområde, från att tälja till att bygga egna synthar, och som ville utveckla detta. Eftersom de var äldre behövde de inte bli körda eller få sällskap av stressade föräldrar. Det var i slutändan dessa unga vuxna som byggde vidare verkstaden och gjorde grunden för det som nu är Malmö Makerspace. Efter det att jag slutat på STPLN drivs makerspacet vidare med ideella krafter och gör så än idag. I samband med Sveriges första makerskonferens myntade vi uttrycket och hashtaggen #failharder. Det blev en förlängning av hela Kreatech-projektet och kanske den största insikten jag själv fick som pedagog genom min tid på STPLN. Vi lär oss genom att misslyckas, Learning by failing.
Mina elever i grundskolan, jag själv och studenter på universitetet lär sig mer av sina misstag än av att lyckas på första försöket. Vi utvärderar och omformulerar problem och skapar bättre lösningar. Vi övar vårt tänkande i att förutse händelser, materials reaktioner och att förstå. I min egen slöjdundervisning har jag tillgång till enklare 3D-skrivare, laserskärare samt en hel del kunskap inom elektronik och programmering. Med det som bas arbetar jag projektbaserat och lär mig själv tillsammans med eleverna. I de lägre årskurserna lägger jag fokus på basförståelse, hur olika material fungerar och kan kombineras, hur olika verktyg används och varför. När en elev frågar vad som händer om den gör si eller så uppmuntra jag dem att testa. Vi visar och diskuterar resultatet och vad som hänt och varför. Självklart finns det säkerhetstänk såväl som ovilja att låta elever förstöra för sig själva. När eleverna blir äldre öppnar jag upp uppgifterna. Från att ha gett dem tydliga riktlinjer på vad och hur de ska göra något ger jag dem en funktion som de sedan själva skall utveckla. Ett exempel är att om eleverna skall göra en ljuskälla, använde jag mina ord väl, en ljuskälla och inte en lampa. Med en bra grund kan eleverna sedan utveckla idéen själva. Tillsammans diskuterar vi vad det är jag vill att de ska lära sig och vilka kunskapskrav och mål vi arbetar efter. Sedan får de själva söka inspiration och designa en ljuskälla. Jag själv övergår från att vara en lärare till någon som mer är som ett bollplank. Eleverna kommer med en idé eller ett förslag och vi diskuterar vilka möjligheter och lösningar som finns i stället för att jag säger exakt hur de ska göra.
Som tur är har jag generellt lugna och små slöjdgrupper av elever där detta fungerar bra. Men det är också något jag fostrar fram med mina elever från det att de börjar ha slöjd. Jag har också haft grupper som jag fått i åk 6 utan att de känner mig eller att jag känner dem. I de fallen fungerar den här modellen av lärande sämre. De har förväntat sig att få tydliga riktlinjer och krav, utan att behöva tänka själv, och då har det blivit mer kaos och anarki. Möjligheterna med att lära sig tillsammans och genom att misslyckas kräver högt i tak och att eleverna från tidig ålder blir medvetna att en ofärdig eller misslyckad produkt inte nödvändigtvis är ett misslyckande i sig. Men elevernas lärande och förståelse blir större bara vi ger dem stödet i att reflektera. Makerspacet lärde mig att jag inte kan allt, och att jag kan lära mig av att göra fel, och tänka om. Det är detta jag vill förmedla i min egen undervisning. Vi har alla möjligheter att lyckas men vi måste våga prova att misslyckas. En känd internetprofil och rekvisitabyggare, Adam Savage, har flera gånger sagt att han ofta gör två föremål så att han kan testa och ha råd att göra fel. Detta är något jag tycker är en bra inställning, vi ska trots allt inte enbart bedöma eleverna mål utan även vägen dit.
Mer om Christian Svensson
Jobbar: Slöjdlärare på Glasbrusksskolan Limhamn och vikarierar på slöjdlärarutbildningen på HDK, Göteborgs universitet.
Slöjdar just nu: Digitala grannlåtbroderier med lysdioder och microkontroller.
Mitt bästa slöjdminne: Första gången jag skulle mjukgöra ett glacégarvat skinn och försiktigt sträcker det och det blir mjukt vitt och följsamt som om det vore magi.
Agneta Isaksson säger
Tack för detta inlägg som lyfter blicken och öppnar upp nödvändiga dörrar till en värld av möjligheter.
Jag börjar med att bemöta dina sista ord, om eleverna som kommer in senare i ditt sätt att bedriva undervisning.
Jag är övertygad om att de blir allt färre framöver, som inte löst uppgifter och problem i samarbete med andra. Det kooperativa lärandet sprids över vårt land och där får eleverna möta metoder som påminner om hur vi arbetar i slöjden.
Min lilla friskola är i startgroparna för ett nybygge. En byggnad för slöjd, bild, teknik och musik med möjlighet till stora utemiljöer!
Jag när en förhoppning och lobbar för en verksamhet likt makerspace.
Ber att få återkomma till dig senare i vår ?