Arbete med det digitala i praktiken

Mikaela Assmundsson är lärare i slöjd och bild på Myrsjöskolan i Nacka. I sin slöjdundervisning har hon arbetat konkret med 3D-skrivare och videoinstruktioner. Mikaela har därefter beskrivit, problematiserat och diskuterat i två texter som publicerats i Skolportens skriftserie:

• 3D-MODELLERA MERA! En undersökning av 3-D-modellering i slöjdämnet (Mikaela)
• Videoinstruera mera! Ett digitaliseringsprojekt av slöjdens arbetsinstruktioner (Mikaela tillsammans med slöjdlärarkollegan Emilia Pierrou)

De två texterna är mycket aktuella och läsvärda, inte minst genom sin utgångspunkt i undervisning som är genomförd med digitala hjälpmedel, till skillnad från de diskussioner som nu förs kring hur införandet av ”det digitala” i läro- och kursplanen ska tolkas och omsättas i undervisningen.

Slöjdlärarportalen har intervjuat Mikaela, framförallt med fokus på studien med 3D-modellering, för att få veta mera.

Berätta om dig själv och din lärarbakgrund

Jag heter Mikaela Assmundsson och arbetar som textillärare på Myrsjöskolan i Nacka. Sedan tidigare är jag utbildad bildlärare med fokus på design och media från Konstfack men vidareutbildade mig till slöjdlärare genom lärarlyftet på HDK. Jag har alltid älskat slöjd, bild och design och har i min undervisning arbetat med digitala verktyg inom slöjdämnet.

Utanför arbetet som lärare driver jag modemärket Les Fables där jag blandar slow fashion med tryck och mönster. Modeutbildningen fick jag på Edinburgh’s Telford College i Skottland där utbildningens fokus låg på hantverk, textil och applikationstekniker. Tack vare Les Fables har jag fått möta kreatörer inom både mode, slöjd och design och också föreläst om hållbarhet på Jakarta Fashion Week i samarbete med Svenska Ambassaden.

Mina erfarenheter av pedagogik, mode, slöjd och media har utvecklat mitt pedagogiska tänk och gett mig ett helhetsperspektiv på slöjdämnet och dess plats i vår kultur, både ur ett modernt och historiskt perspektiv.

Kommer ditt fokus på digitala redskap och verktyg från eget intresse eller från diskussionerna om att ge detta större utrymme i grundskolans undervisning?

Mitt fokus har aldrig varit på digitala redskap och verktyg utan jag har i min undervisning försökt hitta sätt att utveckla och modernisera slöjdämnet med hjälp av de digitala verktyg som varit tillgängliga. Kraven på digitalisering finns i samhället i stort och jag ser det som en självklarhet att slöjden också följer med i den utvecklingen.

Jag har ända sedan jag började undervisa försökt hitta sätt som ska underlätta och utveckla slöjdundervisningen, exempelvis med hjälp av videoinstruktioner och 3D-modellering, och funnit att flera av lösningarna har funnits i det digitala. Videoinstruktioner ligger egentligen närmare slöjdens arbetssätt än de skriftliga eller bildbaserade instruktioner man använt tidigare. Vi lär oss inte bara genom text och bild utan också genom video, vilket våra ungdomar redan är vana och trygga med.

Du skriver (i 3D-texten): ”Min vision med slöjdundervisningen är att möjliggöra en kreativ undervisningsmiljö där eleven självständigt får arbeta med formgivning och problemlösning med kopplingar till både hantverkstraditionen och digital teknik”. Ser du någon motsättning mellan hantverkstradition och digital teknik?

Nej absolut inte. Ibland vill man ställa hantverkstraditionen i konstrast mot digital teknik men för mig fördjupar och möjliggör den digitala tekniken ett förfinat hantverk och nya sätt vi kan skapa på. Vi kommer alltid utveckla produkter med bakgrund i det samhälle vi lever i. Exempelvis skulle jag tro att vi idag virkar fler mobilfodral än grytlappar. Slöjden och hantverket är således alltid en reflektion av det samhälle vi lever i. Behovet av handarbete eller skapande hantverkspraktiker försvann inte bara för att symaskinen eller fabriksproduktionen utvecklades utan vi skapar som aldrig förr.

Den stora skillnaden skulle jag säga är att vi idag kan hitta inspiration och kunskap genom den digitala tekniken och därmed har oändliga möjligheter att fördjupa och bredda vår kunskap inom diverse hantverkstekniker. Utan den digitala tekniken skulle jag aldrig fått upp ögonen för västafrikanska mönster, japansk sashiko och shibori samt lärt mig hur man virkar amigurumis. Tidigare lärdes hantverkstekniker ut från person till person men sprids idag lätt på internet genom sociala medier och digitala slöjdforum. Hantverkstraditionen kommer inte försvinna utan vi kommer även i framtiden ha ett behov av slöjd och eget skapande men kan med den nya digitala tekniken utveckla nya uttryckssätt.

Jag anser att 3D-tekniken breddar hantverket och gör det möjligt för oss att uttrycka oss på flera sätt, inte bara i textil, trä och metall utan också i plast. Jag tror också att 3D-tekniken kommer fördjupa intresset för customizing. Istället för att massproducera produkter i en bestämd design kommer vi i framtiden vilja ha specialiserade och unika produkter som är utvecklade för våra unika behov. Vi är alla barn av vår tid och 3D-tekniken kommer med tiden ingå i våra hantverkstekniker på samma sätt som symaskinen, svarven och drejskivan idag ses som självklara hantverksverktyg.

Är det just i formgivnings-/designdelen av ett slöjdarbete du ser att en 3D-skrivare har störst potential att bidra till elevernas lärande? Vilket lärande gynnas av 3D-modellerande som inte ges lika goda förutsättningar med traditionella metoder som skissande och modeller?

3D-modelleringen lär eleverna hur man kan arbeta visuellt i ett digitalt rum och gör det möjligt för eleverna att snabbt få en förståelse för deras modells proportioner och formspråk. Min erfarenhet är dock att man får störst förståelse för en produkt när man har den framför sig. Detta är exempelvis en anledning till att arkitekter, slöjdare och formgivare fortfarande utvecklar mindre modeller och prover. Man kan kanske inte förstå en produkt till fullo förrän man har den framför sig i fysiskt format.

3D-skrivarens potential skulle jag säga är att den i nuläget erbjuder formgivning i plast, ett material vi har runt omkring oss men tidigare inte kunnat formge själva utan hjälp från fabriker. Tekniken breddar också elevernas förståelse för hur man arbetar med formgivning professionellt inom exempelvis arkitektur, möbeldesign och konsthantverk. När jag arbetar med elever börjar vi dock alltid med att skissa på papper med penna, en traditionell teknik som jag tror är svårslagen vad gäller idéuppslag och designutveckling.

Det vi lär oss genom 3D-skrivaren tror jag vi lär oss genom traditionella hantverksmetoder också. Det som är annorlunda kan kanske vara att man förlorar den taktila och sinnliga erfarenhet man får när man arbetar med fysiska material. Inget slår känslan av att välja det perfekta tyget, garnet eller träslaget för sitt slöjdarbete. Själva lärandet i slöjd är inte relaterat till de tekniker och maskiner vi använder utan snarare till filosofin, traditionen och tankarna bakom skapandet. Ett namn att nämna här är Noam Dover som arbetat med glasblåsning och 3D-printning.

I framtiden tror jag vi kommer kunna slöjda med 3D-skrivaren på ett flertal sätt och inte enbart i plast. Tekniken är ny och det är ibland svårt att veta var tekniken kan användas och hur den kommer att förändra oss. Här kan vi till exempel jämföra med kameran och fotografiet som utvecklades inom en forskande diskurs men idag används gränsöverskridande med vitt skilda användningsområden.

I texten hänvisar du till Finland där slöjd i styrdokumenten getts ett tydligare fokus på innovation, en utveckling som nu också syns i Danmarks nya slöjdämne Håndverk og design. Menar du att innovationsfokus och större användning av digitala resurser går hand i hand, eller är det två områden som mer av en tillfällighet nu betonas parallellt?

Det ligger i innovationens natur att vara utvecklingsfokuserad. Just nu ser man digitala resurser som det senaste och stämplar det därmed som innovativt. Jag tror dock man behöver problematisera begreppet innovation. Innovation behöver nödvändigtvis inte innebära den senaste tekniken utan kan också ses som nya sätt att leva. Exempelvis kan delningskulturen, diy-rörelsen och vintagetrenden ses som tecken på innovation och livsstilar utvecklade tack vare den tid vi lever i. Jag tror dock den svenska slöjdundervisningen kan tjäna på att bli mer innovativ och fokuserad på designutveckling snarare än producerande av slöjdföremål, från ett görande av slöjdprodukter till ett lärande genom slöjdens arbetsprocesser.

Allt oftare hörs ifrågasättande kring 3D-skrivare ur miljö- och resurshushållningsperspektiv. Hur ser du på detta?

Det miljömässiga perspektivet är viktigt och man bör arbeta med miljöfrågor inom 3D-printning på samma sätt som i övrig slöjdundervisning. Att man är rädd om materialen och inte skriver ut produkter i onödan. Plast kan återvinnas och jag tror vi i framtiden kommer ha hittat tekniska lösningar för en cirkulär konsumtion där den plast vi använder i högre utsträckning kommer kunna återvinnas av oss själva. Förhoppningsvis kan 3D-skrivaren bidra till en minskning av massproduktion och genom customizing minska antalet produkter vi konsumerar. En 3D-skrivare använder dessutom mindre energi än fabriker med masstillverkning och transporter med koldioxidutsläpp som följd. Förhoppningsvis kommer också mer miljöanpassade material att utvecklas för den breda massan. Den brittiska konstnären Anish Kapoor har bland annat 3D-printat skulpturer i lera, ett naturmaterial använt inom en konstnärlig men samtidigt digital kontext.

Du skriver: ”Där man i slöjden tidigare visade upp ett arbetsmoment i taget för en klass kan man i dagens digitala undervisningsmiljö be eleverna följa en instruktionsvideo där de på en individuell nivå kan driva på sitt arbete istället för att invänta slöjdpedagogens instruktioner”. Ser du några faror eller nackdelar med att instrueras via en filmsekvens istället för av en lärare, exempelvis möjlighet att ställa frågor, se och höra ”live”, uppleva med många olika sinnen, få veta vilka moment som är lämpliga att visa/utföra tillsammans innan man går vidare osv?

Man kommer aldrig kunna ta bort de muntliga instruktioner en slöjdlärare kan ge och en videoinstruktion kan inte heller kommunicera de sinnliga upplevelser man erfar när man slöjdar. Däremot kan en videoinstruktion fungera bättre än en skriftlig eller bildbaserad instruktion då man ser momenten utföras i praktiken. Videoinstruktioner bör ses som enbart instruktioner och inte som lösningar av problem eller utveckling av design. Jag anser också att den sociokulturella kontexten är viktig och det som i längden utvecklar oss som kreatörer och människor. Videoinstruktionens styrka är att den ger mängden elever en välfungerande instruktion och möjliggör tid för diskussioner om lärande, problemlösning och alternativa vägar i slöjdprocessen.

Du refererar till en studie där det sägs att ”den stora vinsten /…/ att eleverna utvecklar sina matematiska förmågor genom att arbeta med 3D-program. Att kunna skriva ut är en rolig belöning på slutet.”, men även till möjligheten att ”Den nya tekniken kan också öppna upp intresset för lågpresterande elever att delta i undervisningen”. Vad krävs för att exempelvis en 3D-skrivare i slöjdundervisningen ska bidra till alla elevers lärande, och inte i första hand utgöra något som gör undervisningen roligare?

Ur ett slöjdlärarperspektiv krävs det att man behandlar 3D-skrivaren som ett arbetsredskap likställt med slöjdsalarnas övriga utrustning. En teknik som ger utökade möjligheter att skapa och slöjda istället för att enbart presenteras som en ny häftig maskin. Det kommer nog ta sin tid tills vi är där men jag tror att man med kompetensutveckling och användning under en längre tid kommer komma till en punkt där 3D-skrivaren får en naturlig plats i slöjdsalen.

Vilka krav ställs på en slöjdlärares kompetens och på skolans utrustning för att kunna arbeta på det sätt som beskrivs i de två artiklarna?

För att kunna implementera den digitala tekniken, här videoinstruktioner och 3D-printning, i slöjdämnet är det väsentligt att tekniken ses som tillgänglig och är förståelig av slöjdlärare och elever. Annars är risken att tekniken endast blir en del av inredningen istället för att ses som ett arbetsredskap och möjlighet till ämnesutveckling. Slöjdlärare bör därför få kompetensutveckling inom digitala tekniker och verktyg samt få förutsättningar att utöva dem i slöjdsalarna. Exempel på förutsättningar kan vara att alla elever har varsin iPad eller dator och slöjdsalarna utrustas med projektorer och 3D-skrivare. Det är också viktigt att skolorna har beredskap och personal för att arbeta digitalt, exempelvis en datatekniker eller välfungerande serviceavtal. Skolledarna har här ett ansvar att skapa de förutsättningar som krävs för att arbeta digitalt.

Vilket råd vill du ge alla slöjdlärare som nu funderar på hur de konkret ska förhålla sig till tilläggen om det digitala i slöjdämnets kursplan?

Mitt råd är att inte förändra sin undervisning i stort utan mer se hur och var digitala tekniker och verktyg kan användas. På vilka sätt kan digitaliseringen utveckla slöjdundervisningen och var kan man börja implementera den? Kanske kan man börja med att låta eleverna skriva sin slöjdlogg på datorn eller be dem se en videoinstruktion innan de frågar slöjdläraren om hjälp.

Jag har till exempel använt olika typer av digitala quizprogram som ett sätt att synliggöra elevernas kunskap istället för att låta dem få skriftliga prov. Vår styrka som slöjdlärare är vår kunskap om hantverkstekniker och skapande och vi behöver varken bli programmerare, 3D-animatörer eller tekniklärare. Digitala tekniker och verktyg ska användas där de behövs, inte pressas in i undervisningen för att de ses som innovativa.