Jenny Andersen är slöjdlärare på Sveaskolan i Malmö och intervjuas i Skolverkets stödmaterial Slöjdens estetiska och kulturella uttryck. Slöjdlärarportalen bad Jenny att skriva och berätta om ett arbetsområde med utgångspunkt i förmågan att tolka slöjdföremåls estetiska och kulturella uttryck. Här nedan berättar hon om ett experimentellt vävprojekt som genomfördes med en elevgrupp i åk 9:a i samarbete med Moderna museet i Malmö:
Genom snöslask och blåst cyklade jag i sex omgångar med lika många halvklasser 15-åringar till Moderna Museet i Malmö. Vad hade jag gett mig in på? Smått stressad över min egen planering steg vi in på den magnifika utställningen med vävar av Hannah Ryggen. Jag hade besökt utställningen några veckor tidigare och fick då idén till att låta den fungera som utgångspunkt för nästa arbetsområde. På Moderna Museets hemsida fann jag länkar till ett pedagogiskt material kring utställningen. Det fanns även bilder på ett pedagogiskt arbete som de kallade Meningsväven. Det var en uppspänd varp på en vägg där besökande barn och ungdomar kunde väva in urklippta rubriker och meningar ur tidningar och magasin. Där föddes min idé om att låta mina elever i årskurs 9 arbeta med experimentell vävning. Men hur skulle nu eleverna bete sig på denna kulturinstitution? Och skulle de överhuvudtaget vara intresserade av dessa modernistiska vävar från framförallt 1930-50-talet?
Jag underskattade mina elever totalt. De lyssnade uppmärksammat på både mig och museiguiden då vi berättade om Ryggens liv och konstnärliga bana. Om de olika vävarnas budskap och om modigt politiskt ställningstagande. I Ryggens vävar är symboliken central, hon tar bland annat tydligt ställning mot nazism och rasism och hon propagerar för kvinnans rätt till sin egen kropp på ett sätt som få andra konstnärer gör och gjorde detta redan på 1920-talet. Eleverna fick på plats analysera och tolka några olika vävar. De fick även välja ut ett verk som berörde dem på ett särskilt sätt och svara på frågan varför den gjorde det. Syftet var även att de här fick en ingång till förmågan att tolka slöjdföremåls estetiska och kulturella uttryck.
När vi kom tillbaka till slöjdsalen ville jag undersöka hur pass förankrad tekniken var i elevernas medvetande och vilka associationer eleverna fick av vävning. Några kunde berätta om en far- eller morförälder som vävt mattor. Några andra om de små vävstolarna de haft på förskolan, men längre än så sträckte sig inte de flesta elevers kunskap om vävning. Hur börjar man då introducera en teknik som är så grundläggande för all textil vi har runt omkring oss? Jag började genom att visa bilder på män, kvinnor och barn som väver på olika typer av vävstolar världen över. Förr och idag, sittande, stående och gående. Jag har rest mycket och har samlat på mig vävda ting från jordens alla hörn. Dessa visade jag också och lät eleverna känna, vrida och vända på.
Efter vävningsintroduktionen delade jag in dem i grupper med tre elever i varje. De fick varsin masonit- eller plywoodskiva, ca 40×40 cm, samt instruktionen ”Nu ska ni väva, sätt igång!” Självklart reagerade eleverna med förvåning ”Va? Hurdå?” Eleverna fick sedan instruktionen att de skulle komma fram till vad de behöver för att det ska växa fram en väv på plattan. Diskussionerna kom igång. Några googlade, andra försökte dra sig till minnes hur vävstolarna sett ut på bilderna som jag visade. Någon form av varp behövdes väl? Hur spänns den fast? Några provade att spika i små spikar. Detta gick bra på plywoodskivorna men inte på masoniten, ”Hur skulle de lösa det?” Att såga små hack på masoniten fungerade mycket bättre. Där kunde de fästa varptråd som spändes över plattan i jämna rader. Att pröva och ompröva blev ledordet. Innan lektionen var slut hade alla hittat en teknik som fungerade för just deras platta. Jag upplevde att intresset för tekniken blev en annan när de själva fick ”uppfinna” den, här blev de själva innovatörer och konstruktörer av en uråldrig teknik.
På baksidan av varje platta hade jag skrivit en känsla. Sorg, glädje, hat, kärlek, ensamhet och så vidare. Lektionen därefter handlade om att fånga färger och formers uttryck. Jag hade dukat fram ett bord med plastpåsar, stuvbitar, pinnar, garner, cykelslangar, band, metalltråd, papper med mera. Vi pratade om hur färg och material kommunicerar med oss. Kan man förmedla kärlek via svart gummi? Hat via fluffig, rosa fleece? Hur arbetar man inom film och teater med färger och material? Finns det till exempel stereotypa färger och materialval i filmkaraktärers kläder, hårfärg, hudfärg beroende på vilken roll hen har? Kan en ond vit kanin bli ännu otäckare i en film just därför att man förväntar sig att den ska vara god?
De fick nu i uppgift att väva den känsla de hade på sin platta. Tillsammans skulle de komma fram till vilka material de skulle använda och hur väven skulle se ut. Att få ta del av elevernas diskussioner var fantastiskt, deras skisser likaså! Jag försöker alltid ha en uppgift varje läsår där eleverna ska arbeta tillsammans i grupp. Detta ger en annan dimension till lärandet. Att få stöta sina idéer och tankar mot andra är oerhört nyttigt. Framförallt när det handlar om en kreativ process där alla måste vara delaktiga hela tiden. Man kan inte dela upp arbetet på samma sätt som så ofta sker då det är grupparbeten i andra ämnen. I ett kreativt grupparbete krävs det att eleverna övar på sin lyhördhet inför andras idéer och åsikter, att skapa tillsammans är väldigt lärorikt. Självklart fungerar inte alla grupper, då krävs det att man som lärare stöttar och guidar så att eleverna når och förstår varandra.
Efter cirka sex lektioner skulle grupparbetet vara klart. Då hade de turats om i gruppen att spänna varp, väva och klippa inslagsremsor. Ofta satt de och vävde från varsitt håll av plattan. Även vävningen blev ett undersökande av hur inslagen bäst träddes in i varpen. Populärt blev att använda lösa ekrar från ett cykelhjul som skyttel då ekern har en liten krok där man kan fästa inslaget på. Även här fick eleverna pröva och ompröva hur material och hantverkstekniker kan kombineras med hänsyn till föremålets form och funktion.
När alla vävda verk var färdiga hängde jag upp dem på väggen. Eleverna fick sedan under en lektion tolka varandras vävar individuellt. Jag hade tagit fram ett formulär med olika frågor de skulle ta ställning till. Jag ville bland annat att de skulle försöka sätta en känsla på varje verk och sedan motivera varför. Vad är det i färg och formval, i uttrycket som får dig att uppleva verket på det sätt du gör? Jag var tydlig med att det inte finns några rätta svar, allt ligger i betraktarens öga.
Efter grupparbetet var det dags för det individuella arbetet. Hannah Ryggen tolkade sin tid och omvärld och nu fick eleverna samma uppgift. De skulle tolka sin samtid, sina tankar eller sina intressen i en väv. Jag bad dem tänka utanför ramarna. Vad kan man väva i? Vad kan man väva på? Vad kan man väva med? De ramar de hade att förhålla sig till var begränsning i tid och att jag ville att de skulle kombinera textil, trä, metall och återbruksmaterial på valfritt sätt.
Eleverna tog mig verkligen på orden och under tio lektioner växte helt fantastiska vävda alster fram i bland annat en pajform, en skateboard, i ramen på en cykel, i en gammal stol, i hästskor, på plattor, i tavelramar, i cykelhjul med mera. Det vävdes med trosresår, ståltråd, garner, tygremsor, kvistar, plastpåsar, papper och så vidare. De budskap som framfördes var alltifrån lika lön oavsett kön, allas lika värde, miljöaktivistiskt till favorithobbyn och älsklingshusdjuret. Diskussionerna svallade än hit och än dit under tiden eleverna arbetade. Det mod eleverna visar när de vågar visa sina tankar, känslor och åsikter för andra genom sin väv är fantastiskt. Att uttrycka sig själv konstnärligt utvecklar eleverna på så många plan, djupare och längre än det hantverk de lär och utför. Eleverna skulle även formulera sina tankar kring sitt verk skriftligt och denna korta text gav ytterligare en dimension till det vävda. Texterna gick sedan att ta del av under utställningen och berörde i många fall lika mycket som själva konstverket.
Om jag genomför arbetsområdet igen skulle jag vilja ta med eleverna på studiebesök till Limhamns vävstuga för att de ska få titta på riktiga vävstolar och se att tekniken är levande. Jag har även kontakt med lärarna på Östra Grevie folkhögskola, där jag själv gått för många år sedan. Där finns en stor vävstolspark och eleverna där gör fantastiskt fina vävar med experimentell framtoning. Ett studiebesök där skulle säkert vara inspirerande för högstadieelever.
När elevernas utställning började närma sig tog jag kontakt med konstpedagog Gisela Fleischer på Moderna Museet i Malmö. Museet har ett pedagogiskt program och min förhoppning var att de skulle vara intresserade av att på något sätt ta del av hur en skola arbetar med deras pedagogiska material och utställningar. Då mina elever skulle ha en större utställning i en av skolans lokaler bjöd jag in konstpedagogerna. Jag frågade även om de skulle vara intresserade av att visa upp elevernas verk någonstans på museet men kunde aldrig tro att deras alster skulle få en sådan fin exponering som det fick. Väldigt roligt!
Slöjden måste våga ta plats. Min uppmaning är helt enkelt att kontakta bibliotek, gallerior, museum, kulturinstitutioner, kommunhus. Ta plats i det offentliga rummet, ansök om tillstånd att göra gerillaslöjd på torg och gator. Det lönar sig nästan alltid att våga fråga! Man kan inte få mer än ett nej. Att ha en större utställning att jobba mot gör att eleverna tar arbetsområdet på ett större allvar. De vill verkligen göra sitt bästa och många har uttryckt en stolthet och glädje över att fler än bara mamma och pappa får ta del av de alster de gör. När jag började som lärare på skolan hände det att elever ifrågasatte varför de skulle ha slöjd. Nu frågar de inte längre och jag är övertygad om att de utåtriktade arbeten jag genomför med eleverna är viktigt. Att ta slöjden från slöjdrummet ut i samhället och visa upp processen utanför skolans väggar, det ger en verklighetsförankring till ämnet vilket jag anser är vitalt. Det blev en hel del positiv uppmärksamhet kring elevernas utställning både via sociala medier och från besökande på Moderna Museet, det gjorde att eleverna växte, och självklart även jag som lärare.
Jag har lärt mig att tro på det jag gör, hur knasiga vissa idéer än kan te sig i början. Jag har lärt mig att våga ta plats, att kontakta media och att vända ”Herr Jante” ryggen. Om inte jag som slöjdlärare tror på hantverkets fantastiska förmåga att påverka, förändra, utveckla och lära den som skapar och den som tar del av det skapta… vem ska göra det då?
Vi slöjdlärare måste låta slöjden höras, synas och kännas!
Text av: Jenny Andersen
Länkar från Pedagog Malmö:
Gerillaslöjd – hantverk med budskap
Kreativitet och återvinning i Slöjden på Sveaskolan
Information om Jenny:
Jenny Andersen, 36 år.
Arbetar som slöjdlärare på: Sveaskolan i Malmö Årskurs 6-9
Bakgrund: Förutom pågående lärarutbildning utbildad inom konst, tillskärning, sömnad, textiltryck och vävning. Har arbetat med teaterkostym, både som kostymtecknare och med patinering. Även arbetat som designer för ytterplagg samt drivit egen ateljé.
Bästa slöjdminne: Jag är uppväxt med skapande föräldrar. Att exempelvis sitta bredvid mamma och limma ihop mattrasor medan hon vävde eller att få svarva i pappas verkstad har påverkat mig mer än jag tidigare förstått. Alla dessa slöjdminnen har lagt grunden till den jag är idag.
Vill du också dela med dig av goda undervisningsexempel eller arbetsområden utifrån de didaktiska frågorna vad, hur och varför? Hör av dig till Slöjdlärarportalen slojd@hdk.gu.se
Kajsa Borg säger
Grattis till ett fantastiskt bra projekt! Det innehåller många komponenter av det som är slöjdämnets syfte och innehåll.
Hoppas att ditt exempel kan bli inspiration för andra lärare i slöjd.
Pia Alexisson säger
Mycket inspirerande, fin och rolig läsning!