Inger Möller Degerfält är slöjdläraren som blev läromedelsproducent och har arbetat med filmade instruktioner för textil slöjd under flera års tid. Allt från tidiga VHS-inspelningar till att allt idag finns digitalt. Den här hösten finns det även filmer för metall, trä och skinn. Slöjdlärarportalen har träffat Inger för en längre intervju.
Berätta om ditt arbete som läromedelsproducent!
Idag är det läromedelproducerandet som jag lägger min tid, energi och kraft på. Större delen av min tid producerar jag läromedel för slöjdundervisning. Till min hjälp har jag en fantastisk stab, det är Mats som programmerar och har varit med sedan 2009 och Krister som är fotograf som vi firar tioårs-jubileum med. Sedan är det Mi som sköter kunder, marknadsföring och allt det administrativa. Vi fyra är ett himla gott gäng och det är vi som är fast anställda på slojd.nu. Sedan i våras har vi också med oss Greger Trobäck som är träslöjdsredaktör. Han har i sin tur skapat en referensgrupp av trä- och metallslöjdslärare med bland annat Andreas Krüger och Christian Svensson. Jag har tio lärare på textilsidan som jag samarbetar med som är gästförfattare. De kommer in och är proffs på vissa bitar och sedan är det en massa företag som vi också samarbetar med.
Hur kom det sig att du började med film och media?
När jag var färdig i Göteborg 1988 hade jag många vackra tankar om barn med mig från Bert Owe Lundqvist, slöjdlärarutbildare i Göteborg. Jag gjorde praktik på hans skola på Öckerö och sedan hamnade jag som nybakad lärare på Rosengård i Malmö. Jag försökte ta med mig hela Bert Owes vackra tänk men missade den lilla detaljen att barnen på Öckerö hade slöjd och hantverk i sin vardag. På samma sätt som jag ser att det finns i människors vardag där jag har rest i Indien, i Nepal och så vidare. Men så var det inte på Rosengård i slutet på 80-talet. Där bodde man i lägenhet och hade i många fall endast det nödvändigaste. Familjer som fått lämna allt de hade, allt de ägde. På den tiden var Rosengård befolkat av människor från hela världen och det talades 30 eller 35 olika hemspråk. När jag slutade där 1999 fanns det bara arabiska och serbokroatiska som hemspråk.
Hur kom det sig att du började spela in film till eleverna?
Det som hände var att jag hade elever som var jätteduktiga på att slöjda men mina ord hade inget värde, ”trä nålen” och just det, det är inte trä det är metall. Jag försökte med att de skulle läsa instruktioner men det som fanns i läromedelsväg då var skrivna instruktioner. Även om det som fanns var bra, så var det enbart skrivet material. Jag hade sedan länge ett intresse för film och en dag när jag gick förbi en radio- och tv-affär, någon gång 1989, hade de riktat en kamera ut mot gatan. Det var första gången jag såg mig själv på tv och när jag såg mina händer på den tv:n tänkte jag ”wow, yes” och där föddes idén till att filma till elever. Kalla mig gärna galen, men när jag sedan kom till skolan och skulle dra in skolans stora tv som man fick rulla in på vagn i salen så tittade mina kollegor och undrade vad jag skulle med den till. Det finns väl inget program om slöjd, ”jag gör själv” sa jag och med hjälp av vår stora första videokamera som man kunde smacka in ett jättestort videoband i, kopplade jag den till tv:n och direktsände för mina elever. Då kunde alla sitta vid en egen symaskin och jag kunde visa symaskinens olika delar. Jag satt hemma och tränade, hur går man igenom symaskinen på bästa sätt? Det är pilliga moment som kan vara svårt utan film. Omöjligt att alla ska få den upplevelsen när man har elever runt omkring sig.
Vad gav det för resultat när du gjorde på det sättet?
Det var jättehäftigt! På 40 minuter hade eleverna lärt sig symaskinen. Vad som hände var att jag tyckte att det där var kul, men jag märkte att min dagsform avgjorde hur bra livesändningen blev. 1991 fick jag möjlighet att gå en utbildning på Pedagogiska centralen i Malmö som hette ”Video i skolan”. Där hade vi en lärare som var duktig filmare, Mehdi Saleki, vi fick bra kontakt och vi gjorde ett projekt tillsammans. Vi gjorde en film som hette ”Sy med symaskin” där jag en gång för alla gick igenom symaskinen. Det som också hände på en skola som Rosengård var att det ofta kom nya elever mitt i en termin. Då kunde jag ta den här VHS-kassetten och sätta den i handen på eleven och på så sätt kunde eleven lära sig maskinen och vara sysselsatt. När jag introducerade symaskinen för de yngre eleverna kunde jag ta en liten bit i taget. Så småningom kunde jag utrusta min sal med en egen 33-tums tv genom ett stipendium, vilket var fantastiskt.
Jag såg stora vinster med VHS-kassetterna. När det var lov lånade jag hem en stor filmbox där jag gjorde filmer om hur man gör namnband, hur man påtar och några korta filmer som eleverna frågade efter som jag kunde sätta i handen på dem. Men nackdelen med VHS-kassetterna var att varje gång man kopierade dem blev det sämre kvalité. Jag och min man gick sedan en utbildning i multimediaprogrammering. Jag fick en idé och åkte till skolan och filmade en liten kort film, hur man sågar av en bräda och hur man klipper ett tyg, sen fick jag hjälp att digitalisera filmen. Då tog det en hel förmiddag att digitalisera sju minuter film, det var jättespännande. Men det riktigt häftiga som skedde, var att vi sågade ihop brädan och vi klippte ihop tyget, det gick att spela filmen baklänges! Sen skulle det brännas på en cd-skiva och då fick ingen vara i rummet på grund av att det var så känsligt. Jag såg möjligheter med det här, det var fantastiskt, och jag såg att det gynnade eleverna. Problemen med VHS-kassetterna löste sig med att man kunde få in det i datorn, alla filmer kunde vara på ett ställe och lätta att bara klicka fram, det var helt revolutionerande.
Sedan tog du det här med film vidare?
En dag blev jag arg på min rektor, riktigt arg, då kom jag ihåg att sist jag blev så där arg då bestämde jag mig för att bli textillärare, så det kan vara bra att bli arg! Jag skrev ihop en ansökan till KK-stiftelsen om att göra digitalt läromedel. Jag lyckades övertyga dem om projektet. Det var stora investeringar, och jag kunde göra det tack vara detta samt en supportande man som bistod med teknisk support samt Staffan Sjöstedt på Lära Nära och ekonomiskt bidrag från min pappa. Man kan göra allt det här själv, men det är förmodligen inte samhällsekonomiskt att varenda lärare i hela Sverige ska sitta och filma samma sak. Jag tänkte att kanske när YouTube kom att nu kan vi kanske lägga ner, för nu finns allt. Men ju mer som finns på YouTube desto mer värde i det som finns samlat, strukturerat och granskat.
Vad är det med filmmediet som lockar barn, tror du?
Det händer något med barn när film är igång, kanske att de har lärt sig hemma att man ska vara tyst när tv:n är igång eller så är det filmen, den rörliga bilden i sig som lockar ögat? På fortbildningen TEXTOM höll handkirurgen Göran Lundborg en mycket intressant föreläsning om handens roll i våra liv. Han visade på forskning där man studerat hur man lär sig spela ett instrument. Han förklarade vad som händer i hjärnan när man sitter mitt emot och ser någon annan spela till exempel gitarr och härmar utifrån det. På samma sätt tänker jag om slöjdfilmer, när man ser närbildsfilm på händer som utför exakt det moment du har för avsikt att lära sker lärandet snabbare och lättare. Det är så vi har lärt hantverk förut, från mästare till lärling. Den lärartätheten finns inte och har aldrig funnits i skolan men med hjälp av en dator eller digitalt verktyg som upprepar samma moment gång på gång har alla elever samma chans.
Får du tid över till annat i din undervisning när du arbetar med film?
När nu eleverna kan titta på tydliga instruktionsfilmer om och om igen tills de greppar tekniken så vinner jag all den tid som tidigare gick åt till att visa, visa, visa. Från att ha varit konstant frustrerad över att inte hinna inspirera och instruera alla elever kan nu även de riktigt duktiga få utmaningar på rätt nivå. Via internet kan vi även ta oss till platser att inspireras av, både riktiga som exempelvis hantverksbyar i Indien och Laos men även fiktiva världar i ungdomskulturen. Idag när alla, verkligen alla mina elever har en mobil i fickan, de kan lära sig precis vad som helst, när som helst, då gäller det att erbjuda och inspirera bra saker och använda sin skärmtid vettigt. Med hjälp av terminsschema in sin Slöjdportfolio ser de exakt hur många lektioner de har, det hjälper eleverna att ta ansvar för sin tid och sitt lärande.
Ser du att det blir en förändrad lärarroll i och med det digitala?
Ja, den stora skillnaden, skulle jag säga, är att det äntligen är eleverna som äger makten till kunskap, för de bestämmer. De kan hitta allt det där jag inte kunde få ut för jag hade alltid dåligt samvete för de duktiga, jag hann aldrig med dem. Eleverna har fått makt genom detta, makt att påverka, makt att ta del av all kunskap som tidigare bara fanns i lärarens huvud. Jag tänker också på ledarskapet i klassrummet, det krävs att man finns där som den trygga stabila faktorn, att vägleda eleverna. Idag kan jag sätta dem på utmaningar. Till exempel hade jag en elev som gjorde ett otroligt lapptäcke med hjälp av instruktionsfilmer, hon satt med sina lurar på sig längst bort i ett hörn, det kunde vara rätt stökigt periodvis, men hon var fullt fokuserad. Det är så gott att alla har samma chans. I Slöjdportfolio för jag en ständig dialog med eleverna. Jag ger konkreta tips och de kan skriva tillbaka och om vi inte hinner prata på lektionen gör det inget för vi har individuell undervisning ändå. Vi för en dialog på ett helt annat sätt.
Vad händer om man inte får lärarmötet, om eleven endast ser en film?
Vi pratar med varandra också, jag visste precis var hon var i sin process och jag kunde vägleda, idén var hennes, hon hade sett hos sin moster något som hon ville förverkliga, det är då de driver sina projekt så bra. De får jobba utifrån sin egen idé. För jag tror fortfarande på Bert Owes underbara filosofi om att det är först när man ska slå i en spik och står där med hammaren, det är först då som man överhuvudtaget bryr sig om att lyssna och då ska filmen finnas där, och då ska de ha rätt att hitta filmen snabbt.
Tycker du att elevernas processer har blivit tydligare för dig och för eleverna med digitala filmer?
Framför allt för eleverna, de frågar inte längre ”vad ska jag göra nu”, den frågan har jag inte fått på tio år, möjligvist ”hur gör jag detta”, då kan jag säga kolla på den här filmen eller prova dig fram, det är inte alltid film är det rätta. Men de äger sin process på ett annat sätt nu. Mina elever som nu går i nian har jag följt sedan fjärde klass, när de gick i sjuan kände jag för hela problematiken, ”vem syr din t-shirt”. Varför ska någon annan sy dina kläder? I Indien behöver de odla mat, inte bomull till dig, det måste de få höra. Jag har föreläst om Kläder i ett ekologiskt, ekonomiskt och globalt perspektiv, det står mycket om detta i boken Modeslavar. Greger Trobäck har gjort en film om en knopplist som också kan få oss att förstå handgjort kontra massfabricerat. Det är inte fel med massfabricerat, vissa möbler kanske man vill ha för en tid, men vi måste göra medvetna val. I sjuan gjorde vi ett T-shirt projekt, med tyg som var producerat på ett miljösmart sätt. Första terminen hade jag inte lagt in klädsömnad i Slöjdlexikon, trots att sömnaden är det jag tycker är roligast. Jag känner mig bekväm i det och jag har tidigare undervisat i mönsterkonstruktion. Men det tar stor plats, det är svårt filmtekniskt, så jag tränade hela hösten och funderade på hur jag bäst visar hur man gör en t-shirt. Jag sprang runt under lektionen och det blev inte jättebra. På våren filmade vi samtidigt och då hade jag filmerna men inte ljud, då testade jag med eleverna, ”om jag säger så här”, ”eller så här”, ”vad tycker ni att jag ska säga”. Bara filmen hjälpte mycket och när ljudet förstärkte, nådde de så enormt mycket längre än eleverna terminen innan hade gjort utan filmstöd. Vårterminens tröjor blev så mycket snyggare och bättre. De förstod varför de inte kunde klippa av sömsmånen, de förstod varför de skulle lägga på sömsmån på papper. Små detaljer som de sen har använt i fortsatta projekt särskilt de som syr dräkter i årets cosplaytema.
Vilka tankar har du kring senaste tillägget i kursplanen?
Kanske förmätet, men hallå det har vi gjort sedan 1999, vad är nytt? Det som är nytt är att eleverna har tillgång till enheterna, jag är glad att vi startade när vi gjorde. Och träslöjden är på väg med stormsteg, Greger Trobäck är extremt produktiv, han har fantastiska kollegor runt omkring sig. Idag har vi riktigt god produktionstakt som vi har byggt upp under tio års tid. Vi har kommit så långt och vi har båda delarna, Slöjdlexikon är läroboken, och Portfolio är anteckningsboken. Där blir eleverna bekräftade, de ser sin resa. Portfolio är kopplad till en elev hela vägen genom hela skolan.
Jag har genom alla år värnat varje enskild lärares pedagogiska frihet. Det ska vara upp till varje enskild lärare/lärarlag att utforma undervisningen efter sina egna idéer och utifrån de elever de undervisar. Vår kursplan är skriven på ett sätt så att alla kan känna så, men jag har ofta fått frågan och blivit ombedd att även skriva kursplaneliknande läromedel för andra ämnen där läromedelsförfattare bestämmer vad lektion 1 år 3 ska innehålla. Detta ser jag som ett hot mot vår profession. Tipsa gärna och dela planeringar men ingen får hugga i sten att såhär ska det vara på slöjden.
Dina bästa tips till slöjdlärare som ska starta digitalt arbete?
Viktigt med dokumentation, börja med de yngsta, när du ska lägga nytt krut på att använda digitala läromedel, så gör det tillsammans med de yngsta, så att ni gör resan tillsammans, börja inte med de äldre. Jag tror på kontinuitet och se till att ni har väl fungerande apparater i slöjdsalen, du ska komma in och trycka start på projektorn, du ska ”äga” dina egna enheter, din dator och eleverna ska ha sina. Se till att du är trygg med tekniken, det digitala ska ge tid, inte ta tid. Det är det viktigaste! Det ska ge dig tid att vara med barnen, ska effektivisera arbetet i salen.
Vad är roligast med ditt jobb?
Just nu har vi ett cosplaytema med 9:or, och det är elever som jag haft sedan de gick i 4:an. I det här temat får vi med “allt” i kursplanen och eleverna kan verkligen arbeta utifrån sin egen förmåga. Detta arbetsområde hade ju inte varit möjligt för 5-10 år sedan på grund av att de idag kan googla fram sina karaktärer och väljer något de vill skapa under lektionstid. Det är allt från hela kostymer till ett enkelt emblem eller symboler. Vi har hela klassen som en grupp och båda salarna är tillgängliga för alla. Detta är nog det roligaste arbetsområde jag någonsin varit med om. Min kollega Jens och jag är verkligen engagerade och vi har även bjudit in en cosplayförening som kommer till skolan. Då kallar vi det “lördagsslöjd” då slöjdar alla tillsammans, föreningsmedlemmarna, eleverna och vi lärare. Drömmen är att eleverna ska gå med i en cosplayparad som anordnas varje vår i Lund! Roligast på slojd.nu är kollegorna som verkligen driver arbetet framåt för hela slöjdämnet, äntligen. När vi filmar tillsammans, då har vi det riktigt bra. Det är så himla fint att få göra något som är till glädje för så många och som ger avlastning åt lärarna och förenklar för eleverna.
Läs mer om Inger Möller Degerfält
Arbetar: mycket med slöjd.nu och lite på Gunneboskolan i Lund.
Aktuell med: Nyheter på gång i Slöjdlexikon Skinn och läder, Trådslöjd/Luffarslöjd och byxor i töjbart tyg. Mi håller även på att göra om hela fleecekapitlet, fleece är inget vi vill uppmuntra någon att använda nu när vi vet hur illa det är för miljön.
Historik. Hur startade slöjd.nu?
Här kan du kika in i Ingers slöjdsal och se hur de använder datorn i slöjden på Gunnesboskolan i Lund.
Stolta elever visar sina T-shirts
[…] 3 november, 2017. ”Det digitala ska ge tid, inte ta tid” […]