Tidskriften Hemslöjd uppmärksammar i det senaste numret (Nr 6 2019) hur flera ledarsidor under hösten varit kritiska till slöjden som skolämne. Även debattörer föreslår att slöjden helt ska lyftas ut ur läroplanen, se exempelvis Skogstad (DN Debatt 18/5). Det både förvånar och inte; samtidigt som ofta citerade utvärderingar visar att ämnet är omtyckt av elever och lärare (Skolverket 2005, 2015) har det kritiserats tidigare och på olika grunder (Ekström & Hasselskog 2015). Skolverkets utvärderingar visar dessutom att slöjdlärare inte sällan känner att ämnet har låg status hos vårdnadshavare och i viss utsträckning också bland andra ämneslärare. Jag är förstås varken den första att göra denna observation eller att skriva om den (till exempel ägnar Kritisk utbildningstidskrift Nr 133/134 2009 ett nummer åt att diskutera hur slöjden uppfattas, vilka värden den har och hur dess potential kan realiseras). Men de slentrianmässiga uttalandena börjar bli tröttsamma och kan, hur ogrundade de än må vara, till slut bli en sanning.
Det mest anmärkningsvärda är just att förslagen om att begränsa eller stryka slöjden läggs fram helt utan analys eller stöd i forskningen, istället handlar det om ett tyckande (en observation som inte heller är ny, se exempelvis Johansson (2008, 2019)). Kanske är detta delvis ett tecken i tiden då åsikter under stundom framstår som lika mycket värda som fakta? Kanske har det med värderingar att göra, framförallt om vad som ska inrymmas i den bildning som skolan tillhandahåller – eller rentav i bildningsbegreppet som sådant? Att det exempelvis talas om kärnämnen är i sig ett uttryck för värderingar som mig veterligen inte har förankring i läroplanen. Bornemark (2018) konstaterar i sin bok Det omätbaras renässans hur sådant som inte är rent vetenskapligt (exempelvis humaniora, konst, religion) uppfattas som förnuftets motsats. Detta i sin tur gör att vissa kunskapstraditioner utesluts ur förnuftsbegreppet och därmed anses vara något annat än kunskap. Det som inte med lätthet låter sig mätas intar en svagare ställning, men det betyder naturligtvis inte att värdet av sådana kunskapstraditioner är mindre. Både Bornemark (2018) och Gustavsson (2002) belyser maktförhållandet mellan olika kunskapstyper och pekar på vikten av att de olika typerna ges utrymme i ett samhälle.
Det finns tydliga värden som slöjden ska främja. Läroplanen slår fast att ämnet ska utveckla både individ och samhälle genom att elever lär sig kreativitet och att tro på sin egen förmåga genom manuellt och intellektuellt arbete i förening, lär sig att skapa genom problemlösning inom hantverkstraditioner och design samt lär sig att tänka och att uttrycka sig genom föremål, material och redskap. Behöver fler nyttor synas i styrdokumenten för att slöjdens legitimitet ska stärkas? Behövs mer kunskap om ämnet och vad som ingår i dagens undervisning? (Och vad händer i så fall om det centrala innehållet och kunskapskraven bantas såsom förespråkas av Skolverket i förslaget till den reviderade kursplanen?). Jag är oerhört stolt över mitt yrke och ser nyttan nästan dagligen, men detta är förstås en subjektiv upplevelse.
Borg (2016a) och Ekström & Hasselskog (2015) har gått igenom forskningen på slöjdområdet under olika tidsperioder i Norden respektive Sverige. Flera olika frågeställningar har studerats men forskningen är fortfarande relativt liten (Borg 2016a; Ekström & Hasselskog 2015; Johansson 2008, 2019) och den del som belyser slöjdens nytta framstår även den som begränsad. Men den finns; exempelvis lyfter Ekström & Hasselskog (2015) fram studier som visar att slöjden främjar interaktion mellan elever och mellan elever och verktyg och material som har en inbyggd historisk, social och kulturell betydelse, skapar sinnliga och estetiska upplevelser och erfarenheter av personliga projekt, utvecklar gestaltning och estetiska uttryck och gynnar text- och bildtolkning som hjälp för visualisering. Marléne Johansson, som författat flera av nämnda studier, pekar på ytterligare värden och nyttor av ämnet såsom tillämpning av matematik och teknik, att kunna omsätta instruktioner till förståelse och görande, kunskap om och förståelse för resursanvändning och kvalitet samt ämnet som mål och medel för hållbar utveckling, för att nämna några (Johansson 2008, 2019). Borg (2008) konstaterar exempelvis att digitaliseringen är en naturlig del av slöjdens tillämpning. För den som efterfrågar indirekta nyttor visar forskning tyder mycket på att den som har extraundervisning i kreativa ämnen också presterar bättre i andra ämnen – även om det är oklart vad det beror på (Fredrik Ullén i Pedagogiska magasinet, Nr 3 2019) – och på att ämnen som slöjd är mycket viktiga för utvecklingen av handens motoriska och sensoriska funktioner (Göran Lundborg i Pedagogiska magasinet, Nr 2 2016).
Vad krävs för att detta ska få genomslag i de fora som beslutsfattare och debattörer verkar? Att kritiskt granska olika ämnen är bra, bör göras av personer och organisationer med kunskap och insikt, och kan bidra till att utveckla skolslöjden. Det saknas varken problemanalys eller förslag. Den senaste ämnesutvärderingen (Skolverket 2015) ger en god nulägesbild. Borg (2016b) diskuterar effekterna av många års skolreformer och föreslår åtgärder av olika slag. Ekström & Hasselskog (2015) visar på resultat från studier som förklarar varför ämnet kan ha en relativt svag ställning inom skolan. Det finns frågor som är av både didaktisk och politisk karaktär; oavsett vilken typ som debatteras måste diskussionen vara grundlig snarare än handla om tyckande och förutfattade meningar. Johansson (2008, 2019) understryker behovet av att föra diskussionen till en vetenskaplig nivå.
En fråga jag ställer mig är om ämnet och diskussionen också skulle gynnas av att alla vi som är verksamma inom slöjden tydligare och sakligt kan belysa nyttan av ämnet och hur det kan utvecklas för att i ännu högre grad främja syftet? I större utsträckning ge ”tysta kunskaper” en röst? Skolverkets undersökning visar att slöjdlärare ger skilda svar om slöjdämnets nytta (Skolverket 2015). Rimligen är fortsatt ny forskning en förutsättning för att öka både kunskapen och statusen, men behövs gör kanske även kunskapssammanställningar, olika nätverk och en aktiv diskussion – både i skolan, akademin, politiken och media? Slöjdens värden framstår som starka nog för att fortsatt rättfärdiga ämnet som en del av den obligatoriska undervisningen, oavsett om det är det mest populära ämnet eller inte. Jag tror att en större sakkunskap sakta men säkert kan ändra på värderingar. Vad tror du?
Text av: Oskar Larsson
Referenser
Borg, K. (2016a) Slöjdforskning i Norden 2004-2014. Tema slöjd: nordisk forskning, bedömning och läroplaner. Tilde, rapporter från institutionen för estetiska ämnen, Umeå universitet. Rapport nr 16 2015, 7-28.
Borg, K. (2016b) Vem har makten och ansvaret för utveckling eller avveckling av ett skolämne? Tema slöjd: nordisk forskning, bedömning och läroplaner. Tilde, rapporter från institutionen för estetiska ämnen, Umeå universitet. Rapport nr 16 2015, 29-88.
Borg, K. (2009). Alla dessa slöjdpåsar. KRUT, Kritisk utbildningstidskrift. Nr 133/134, 16-26.
Bornemark, J. (2018). Det omätbaras renässans. Stockholm: Volante.
Ekström, A. och Hasselskog, P. (2015). Slöjdforskning i Sverige 2004-2014. Slöjd och Bild – Kunskapsorientering och digitalt bildarbete inom bildundervisningen. Tilde, rapporter från institutionen för estetiska ämnen, Umeå universitet. Rapport nr 15 2015, 10-38.
Gustavsson, B. (2002). Vad är kunskap? En diskussion om praktisk och teoretisk kunskap. Skolverket. Stockholm: Fritzes.
Johansson, M. (2019). Materiella och immateriella resurser ‒ hållbar utveckling i och genom slöjd. Nordic Studies in Education, 39(3), 214–227.
Johansson, M. (2009). Slöjdämnet – urgammalt, modernt och coolt. KRUT, Kritisk utbildningstidskrift. Nr 133/134, 5–13.
Skolverket (2015). Slöjd i grundskolan. En nationell ämnesutvärdering i årskurs 6 och 9. Skolverkets rapport nr. 425. Stockholm: Fritzes.
Skolverket (2005). Nationella utvärderingen av grundskolan 2003. Ämnesrapport Slöjd. (Hasselskog, P. & Johansson, M., författare). Stockholm: Fritzes.
Slöjden utvecklar på ett handfast sätt eleverna i kollektivt/kollegialt lärande. Detta utan krystade grupparbeten i konstlade gruppsammansättningar. Eleverna diskuterar med varandra. De stöttar och hjälper varandra, löser problem tillsammans och utvecklar genom detta förmågor de har nytta av i alla sammanhang. Vilket yrkesliv de än väljer.
De lär sig att använda gamla kunskaper i nya sammanhang, arbeta i process och ta ansvar för att driva ett projekt framåt.
De får ofta snabbt ett kvitto på om ett gjort val är det rätta och lär sig genom detta att konstant utvärdera och vid behov omvärdera.
All denna kunskap är både svår att se och svår att förstå att man får. Allt sker som en naturlig del av processen. Den är också svår att se för läraren och fullkomligt obegriplig för andra. Tyvärr är det så att det man inte begriper, många gånger färdas bort som ointressant och onödigt istället för att uppmuntra till nyfikenhet.
Tack för sakliga och starka formuleringar.
De behövs så väl för att jag själv lättare ska kunna klä mina egna uppfattningar och åsikter i ord.