Intervju med Anna Ekström om hennes doktorsavhandling: ”Instructional work in textile craft: Studies of interaction, embodiment and the making of objects”

I hantverk är förståelse intimt sammankopplat med förmågan att utföra hantverksrelevanta handlingar och att producera hantverksspecifika föremål

Anna Ekström var doktorand i det av Vetenskapsrådet finansierade slöjdforskningsprojektet “Kommunikation och lärande i slöjdpraktiker (KOMOLÄR)”, som pågick 2004–2009. Hon disputerade 2012 vid Stockholms universitet med doktorsavhandlingen ”Instructional work in textile craft: Studies of interaction, embodiment and the making of objects”. Slöjdlärarportalen har ställt några frågor till Anna om avhandlingen:

Du skiljer dig från de flesta andra som disputerat på slöjdområdet genom att du själv inte är slöjdlärare. Berätta om din bakgrund och ditt förhållande till hantverk och skolämnet slöjd!

Min akademiska bakgrund är en magisterexamen i kognitionsvetenskap, och en del fördjupningskurser i kommunikations- och interaktionsstudier efter det. Min enda högskolekurs med slöjdanknytning är 5 hp i ”Skapande arbete i ull” från Linköpings universitet. Mitt förhållande till slöjd och hantverk började tidigt, jag har alltid tyckt om att skapa på olika sätt. Mina föräldrar är båda två slöjdintresserade och jag har fått många hemslöjdade julklappar genom åren. Mitt första minne av ett eget slöjdprojekt är när jag fick min första kusin i 7-årsålderna och lånade en bok från biblioteket med mönster till mjukdjur och sydde till honom. Sedan dess har jag slöjdat och hantverkat på olika sätt beroende på vad som passat i livet. Skolämnet slöjd var naturligtvis mitt favoritämne och på när jag på gymnasiet inte länge hade slöjd på schemat valde jag att göra ett fördjupningsarbete som hette ”Från får till mössa”. Där lärde jag mig hela processen från att klippa ett får till två färdiga, växtfärgade mössor (en tovad och en stickad) samtidigt som jag dokumenterade det hela till en fotoutställning. Bland annat minns jag att rektorn på skolan stod modell med en av mössorna. Nu för tiden slöjdar jag som avkoppling, främst på loven när familjen är ledig. Slöjd för mig handlar bland annat om att skapa något en behöver (eller vill ha) från något en redan har men inte använder. Denna princip har vi använt ganska genomgående i arbetet med huset där vi bor och som vi ständigt renoverar och inreder, så på ett sätt kan man kanske säga att jag slöjdar mest hela tiden.

I din doktorsavhandling studerar och analyserar du interaktionen mellan lärare och studenter i textil slöjdlärarutbildning. Varför valde du denna inriktning?

Min ingång i projektet handlade om ett intresse för hur kunskaper som ofta beskrivs som kroppsliga eller tysta, något som inte går att sätta ord på, görs tillgänglig för en grupp studenter i en klassrumskontext. Vilka praktiker ingår i det arbetet och hur kommunicerar lärare och studenter kring denna kunskap? Att jag valde den textila inriktningen handlade om att det var där jag själv hade mest erfarenhet och jag trodde att det skulle underlätta för mig att genomföra projektet.

Din avhandlingsstudie består av fyrs delstudier. Kan du kort beskriva de olika studiernas inriktning?

De fyra studierna analyserar undervisning och lärande i textilhantverk genom att undersöka interaktionen mellan lärare och studenter i olika faser av arbetet med ett slöjdföremål. I den första studien analyseras interaktionen kring ett ännu-inte-påbörjat-föremål. Studenterna i studien har precis påbörjat sitt arbete, deras föremål är planerade och designade men de har ännu inte börjat materialiseras. Studien analyserar två studenters arbete med två olika men relaterade traditionella svenska broderier. I studien diskuteras en återkommande svårighet att använda information från en föreläsning i en efterföljande pedagogiska uppgift. I föreläsningen lyssnade studenterna till utförliga beskrivningar av de specifika broderierna, men denna information kan sägas ge svar på frågor studenterna ännu inte ställt och erbjuda lösningar till problem de ännu inte upplevt. Det var inte förrän de påbörjade arbetet med de konkreta broderierna som de insåg viken information de behövde för att kunna konstruera de två olika broderierna och därmed lösa uppgiften. Detta innebär naturligtvis inte att föreläsningen var meningslös, utan den hade det antagligen inte varit möjligt för studenterna att skapa några broderier alls. Poängen är snarare att det inte ska ses som ett misslyckande om studenter inte genast kan använda instruktioner och omvandla dem till slöjdhandlingar, instruktioner och konkret arbete belyser varandra i en slags spiral och det är snarare något förväntat att behöva gå tillbaka till beskrivningar och förklaringar om och om igen varefter arbetet med material och redskap visar hur instruktionerna ska förstås och vad de beskriver.

I studie II och III analyseras lärande och undervisning i relation till ett föremål-under-utveckling. I dessa studier har arbetet med föremålen påbörjats och börjat ta en materiel form. I studie II undersöks de för hantverksundervisning utmärkande instruktioner där lärare fysiskt guidar studenterna i deras arbete. Lärare i textilhantverk använder ofta sina händer för att ledsaga och stödja nybörjares rörelser i syfte lära dem specifika hantverkstekniker. Denna typ av kroppslig undervisning är inte bara synlig och observerbar för den som ska lära sig utan också möjlig att förnimma som haptiska och kinestetiska upplevelser. Hantverkets kroppsliga karaktär och det faktum att hantverksaktiviteter resulterar i konkreta och materiella föremål, till skillnad från till exempel matematik eller fysik, gör det möjligt för en lärare att faktiskt utföra handlingar i studentens ställe – att sticka en maska åt någon kan kontrasteras med att förstå Newtons lag åt någon. Syftet med lärares handlingar är dock inte att göra något åt studenterna eller att hjälpa dem att färdigställa sina föremål: även om läraren är aktivet involverad i att ledsaga studentens händer och verktyg genom att utföra rörelserna tillsammans med studenten syftar detta ledsagande primärt till att lära studenten hantverk och inte till att skapa hantverksföremål. I studie III undersöks den interaktiva relationen mellan instruktioner och att följa instruktioner i arbetet med luftmaskevirkning. I arbetet med att lära sig virka luftmaskor blir studenters förståelse och kompetens tydliga och observerbara i och genom deras försök att virka maskorna vilket ger läraren möjlighet att bevittna studenternas gradvisa utveckling av virk-kompetens och även de specifika problem som uppstår under vägen. Detta innebär att undervisningen i stor utsträckning kan organiseras som korrigeringar av faktiska problem snarare än föregripande instruktioner. Hantverkets kroppsliga och materiella dimensioner gör det möjligt för lärare och studenter att succesivt anpassa sina handlingar till varandra. 

I studien IV är slöjdföremålet redan färdigt, och analysen fokuserar lärande och undervisning i relation till föremålet-som-fullkomligt. I studien analyseras en lektion i att bedöma hantverksföremål. Ett sätt att organisera den här typen av undervisning är genom student-bedömnings-sessioner där studenter bedömer varandras föremål. Inom ramen för lärarutbildningen kan student-bedömningar användas inte bara i undervisning av ämneskunskaper utan också som en pedagogisk övning i bedömningskompetenser. Under student-bedömningar deltar studenter i de pedagogiska aktiviteterna under villkor som delvis skiljer sig från annan klassrumsinteraktion: samtidigt som de deltar i undervisningen som studenter förväntas de samtidigt undervisa och bedöma sina medstudenter – aktiviteter som vanligtvis associeras med lärare. Analysen visar på begränsningar i möjligheterna att skapa autentiska professionsrelaterade aktiviteter i ett klassrum också i sådana fall där den aktivitet som återskapas är relaterad undervisningspraktik. Den övergripande organiseringen av klassrumsinteraktion med specifika rättigheter och ansvar som tilldelas lärare respektive studenter verkar svåra att åsidosätta. Detta skulle kunna ses som ett problem i ljuset av diskussioner om lärande som något alltigenom situerat där kunskapsöverföring mellan domäner ifrågasätts. Samtidigt kan de unika förutsättningar som skapas då professionella uppgifter utförs i ett klassrum vara till fördel genom att de möjliggör flera olika sätt att delta i undervisningen – både för lärare och studenter. Genom att återskapa vissa delar av en professionell aktivitet samtidigt som en institutionell inramning behålls ges studenterna möjligheter till konkret övning samtidigt som de får guidning av en lärare som också kan erbjuda professionella exempel på hur uppgiften kan lösas.

Vilka är de viktigaste resultaten i din studie?

Det är svårt att välja ut specifika resultat som särskilt viktiga, svaret till den tidigare frågan sammanfattar ganska bra vad jag ville säga utifrån analyserna av materialet. Avhandlingen belyser och diskuterar förutsättningar för undervisning och lärande inom kunskapsområden där kropp och materialitet har en central roll. I hantverk är förståelse intimt sammankopplat med förmågan att utföra hantverksrelevanta handlingar och att producera hantverksspecifika föremål. Eftersom studenter i hantverkskurser inte bara lyssnar på en lärare utan också försöker utföra de handlingar och moment läraren beskriver blir studenternas förståelse för undervisningsämnet tillgängligt för läraren i och genom deras ansträngningar att utföra de relevanta handlingarna. Även om alla sociala aktiviteter är kroppsliga, är det inte inom alla områden som att följa instruktioner innebär att specifika kroppsliga rörelser utförs. Detta är en faktor som skiljer undervisning i hantverk från domäner där kroppsliga dimensioner av kunskap är mindre framträdande eller till och med irrelevanta. Avhandlingens resultat kretsar primärt kring hur det faktum att kunskap och förståelse i hantverk har en manifest karaktär formar hur interaktionen mellan lärare och studenter organiseras och på vilket sätt deltagarna orienterar sig mot kompetenser och förståelse i undervisningsaktiviteter.

Hur kan man som slöjdlärare eller slöjdlärarutbildare ha nytta av dina resultat?

Min förhoppning är att avhandlingen kan ge slöjdlärare och slöjdlärarutbildare hjälp att bättre förstå sitt ämne och sin vardag genom att beskriva och analysera aktiviteter som kan upplevas som alldagliga men som är en del av själva kärnan i slöjdverksamheten. Genom de detaljerade analyser av kommunikation och interaktion mellan lärare, studenter och material som avhandlingen erbjuder kan lärare förhoppningsvis se aspekter av sin undervisningsvardag som de kanske inte tidigare noterat eller lagt särskilt stor vikt vid, även om dessa aspekter alltid varit en del av deras praktik.

Du har också varit delaktig i arbetet med Skolverkets ämnesutvärdering av slöjdämnet, NÄU13,  som publicerades 2015. Vilken är din bild av grundskolans slöjdämne efter forskarutbildning och utvärderingsuppdrag? Vilka styrkor respektive angelägna utvecklingsområden ser du för slöjdämnet?

En fantastisk styrka som slöjdämnet har – både i grundskolan och på universitetet – är det engagemang och intresse det skapar hos elever och studenter. Detta ger ju en enorm fördel när det gäller elevernas förutsättningar för lärande. Rent kunskapsmässigt ser jag också att slöjden som skolämne har unika möjligheter att erbjuda elever breda kunskaper som inkluderar både hantverk, kreativitet och skapande, men också problemlösning och förmågan att genomföra hela projekt – från en idé och planeringen till en slutlig produkt. När det gäller utvecklingsområden upplever jag ett behov att öka tydlighet i vilka kunskaper och kompetenser vi faktiskt menar att slöjden utvecklar hos eleverna. I utvärderingsarbetet var det påtagligt att elever främst tänker kring slöjden som ett ämne där de lär sig praktiska hantverkstekniker, att sticka och såga. De närstudier i klassrummen som ingick i utvärderingsarbetet fick mig att fundera mycket över hur uppgifterna till eleverna formuleras och på vilket sätt detta påverkar vad eleverna uppfattar att de ska lära sig. För lärarna är det så självklart att eleverna utvecklar mer generella förmågor i och genom sitt arbete i slöjdsalen, men om eleverna presenteras för en uppgift som handlar om att bygga en låda är det också där deras fokus kommer att ligga. Om man som lärare istället presenterar uppgiften med fokus på mer övergripande frågeställningar och förmågor – till exempel att lösa ett specifikt förvaringsproblem utifrån analyser av konkreta föremål och miljöer – är det rimligt att anta att också elevernas fokus, och därmed deras lärande, kommer att riktas mot mer övergripande förmågor och inte stanna i det konkreta hantverket att bygga en låda. 

Du var doktorand vid Stockholms universitet men bodde och bor fortfarande i Linköping. Du har delvis varit engagerad i Linköpings slöjdlärarutbildning, bland annat som examinator av uppsatser, men också haft andra forskaruppdrag vid LiU. Vad gör du idag, och vad skulle du vilja fokusera på om du fick möjlighet till forskning som inkluderar slöjdämnet?

I dag arbetar jag som lektor kopplad till logopedprogrammet i Linköping, och jag är involverad i två olika forskningsprojekt. Ett projekt vid centrum för demensforskning (CEDER) som handlar om interaktion och kommunikation som involverar personer med en demenssjukdom, och ett projekt vid Tema Barn som fokuserar på emotionell socialisering i förskola och i hemmiljö. Om jag skulle få möjlighet att fortsätta min forskning kring slöjdämnet vore det väldigt spännande att fortsätta undersöka hur slöjdlärare kommunicerar kring slöjdens lärandemål med sina elever, både i genomförandet av uppgifter och i bedömningen av elevernas arbete. Att undersöka hur utformningen av en uppgift påverkar vad eleverna upplever att de lär sig vore naturligtvis också väldigt spännande.

Nedanstående citat är hämtat från den svenska sammanfattningen (s 91-98) i avhandlingen . Börja gärna med att läsa den om du blivit nyfiken och vill läsa mer om Annas studie!

”Denna avhandling belyser och diskuterar instruktiva handlingar och deras relation till studenters agerande och förståelse inom ramen för kurser i textilhantverk. De fyra studierna visar hur lärares undervisning – deras beskrivning, formuleringar och kroppsliga handlingar – vägleder både studenters agerande med material och deras sätt att ta in sin materiella omgivning. Som studierna visat är interaktion med materiella föremål både ett sätt att utveckla och att uttrycka kunskaper och förståelse i hantverk – både för lärare och studenter”

Peter Hasselskog ställde frågorna till Anna