Intervju med Eva Söderberg – en maker

– Slöjdlärare är öppna och nyfikna, säger Eva Söderberg, som våren 2016 blev klar med sin magisterexamen inom programmet Lärande, kommunikation och IT vid Göteborgs universitet. Parallellt med sin tjänst på Vallhamra skola sökte hon sig till utbildningen och i magisteruppsatsen har hon undersökt slöjdlärares inställning till att arbeta digitalt i sin undervisning.

 Förra året skrev du en magisteruppsats, berätta om den!

– Uppsatsen handlar om hur digitala slöjdlärare är i förhållande till de fördomar som finns om slöjdämnet. Många gånger har man fått försvara sitt ämne vilket jag tycker är orättvist med tanke på hur det digitala haft plats i slöjdsalen under lång tid. För många slöjdlärare är digitala verktyg inget främmande utan bara ett verktyg bland många andra verktyg. Min ingång till uppsatsen var hur makerkulturen kan kopplas till slöjdämnet, och om det kan kopplas överhuvudtaget. Att läsa inom programmet Lärande, kommunikation och IT innebar att slöjdämnet inte har varit i fokus utan det har handlat om digitala lärplattformar, och forskning kring användandet av digitala verktyg. Det har varit en digital kontext där jag fick lyfta in slöjdforskning, i och med att jag tycker att det hör ihop.

Du nämner makerkulturen och att det var en ingång till din uppsats, kan du berätta mer om makerkulturen?

– Makerkulturen kommer ursprungligen från USA och grundar sig i en skaparkultur. En utveckling från Do-It-Yourself-rörelsen. Makerkulturen innefattar lite mer digitala, tekniska inslag till skillnad från DIY-rörelsen. Makerkulturen innebär att man delar kunskap, antingen digitalt eller analogt, man möts i så kallade makerspaces och skapar tillsammans, ofta har man inte verkstäder hemma. Man delar kunskap med folk, om jag till exempel kan väva och du kan programmera så kan vi hjälpa varandra, man delar kunskap fritt och öppet, det handlar lika mycket om analoga som digitala material. För mig är makerkulturen lätt att koppla ihop med slöjd. Kanske att det inte är den pedagogiska slöjden som i en institution. Men inslag från makerkulturen finns definitivt i slöjdämnet.

– I många avseenden liknar makerkultur det slöjden har till syfte, men att jämställa en slöjdsal med ett makerspace funkar inte riktigt. Vi som arbetar med pedagogisk slöjd i skolan gör det i en institution där elevernas tid för slöjd är begränsat. De är i åldershomogena grupper och de blir bedömda på det arbete de utför. Det är ändå intressant att lyfta slöjdämnets likheter med makerkultur, eftersom de som vill koppla ihop makerkultur med utbildning i grundskolan inte alltid ser sambandet med slöjdämnet utan vill skapa något nytt. Det kanske vi måste ta på oss, det finns ett fokus på görandet i slöjden, även om kursplanerna hävdar att det är processen, skapandet som man arbetar med. Tillsammans kan vi lyfta slöjden till något annat, eller vara det den ska vara, för mig är slöjdämnet ett ”uppfinnarjocke-ämne”, elever ska hitta på. Jag tror att vi slöjdlärare utåt behöver trycka än mer på själva processen, fast på ett annat sätt än vi redan gör. Samtidigt som jag förstår att man som slöjdlärare hamnar i ett tekniktänk. Vi har kort om tid i förhållande till handens långsamma arbete. Sen ska det som görs också bedömas. Det är en konflikt för eleverna att hinna med i slöjden och det är en konflikt för lärare att hinna göra sitt jobb, att undervisa, att bedöma, att uppmuntra en process.

Vilka är dina viktigaste resultat i uppsatsen, enligt dig?

– Jag hade ursprungligen en tanke om makerkultur och slöjd och att det hänger ihop på många sätt. Makerkulturen hänger i sin tur ihop med makerspaces, men jag hade svårt att förena makerspace och pedagogisk slöjd på grund av den organisation som vi måste förhålla oss till. Genom arbetet med min uppsats fick jag satt ord på den känslan jag hade tidigare, det blev mer konkret för mig. Det institutionella i slöjden fungerar dåligt ihop med frivillighet, att komma och gå som du vill, när du vill, det som kännetecknar ett makerspace. Som slöjdlärare måste vi förhålla oss till en organisation, ett schema, där funkar det inte, men makerkulturen finns i slöjden. Däremot blir det tydligt att flertalet slöjdlärare i mångt och mycket är nyfikna på det digitala, nya material och ny teknik, något som i större utsträckning skulle kunna nyttjas av de som vill införa makerkultur i undervisningen.

Vad kom du fram till i din uppsats?

– Den miljö som finns i makerkulturen är slöjdlärare förtrogna med, men det går inte att pressa in begreppet makerspace inom ramen för en pedagogisk slöjdundervisning. Min uppfattning om att slöjdlärare är väldigt digitala och inte är rädda för att använda digitala verktyg i sin undervisning, det fick jag bekräftat. Jag fick även bekräftat att slöjdlärare är nyfikna på ny teknik, nya material oavsett om de är digitala eller analoga, oavsett om det är gamla eller nya material. Slöjdlärare är öppna och nyfikna, jag hade det på känn och det fick jag bekräftat i mina resultat, tyvärr fick jag inte riktigt fram det i min uppsats, men det får jag återkomma till.

Om du fick möjlighet att fortsätta forska, vad skulle du gå vidare med?

– Jag undersökte slöjdlärares inställning till att arbeta digitalt i slöjden, både digitala verktyg och digitala material, men i efterhand saknade jag två saker. Jag har en uppfattning om omgivningens inställning till slöjdlärares digitala kunskap. Man glömmer bort slöjden, hur kommer det sig att man inte ser de kopplingar jag ser? Det hade varit intressant att titta på omgivningens åsikter om slöjden. Det andra jag hade varit intresserad av att titta på är elevers uppfattning om att arbeta med digitala verktyg. Jag har börjat fråga eleverna så smått. Jag gör alltid en utvärdering efter projekt. Eleverna är inte alltid så förtjusta i att skriva loggbok på datorn, eller alls för den delen, men när det kommer till att skapa själva med exempelvis film eller scanna information i en QR-kod är de betydligt mer positiva. När det kommer till det som kallas digitala material är de överförtjusta och tycker att det är spännande när lampor börjar lysa i broderi och de kan se hur arbetat kan utvecklas med fler komponenter och även med programmering. Många gånger tittar vi på slöjdlärarperspektivet, men jag skulle vilja titta på utanför-perspektivet, de som inte har en slöjdlärarutbildning, de som inte är inne i kursplanetänket.

Har processen att gå en magisterutbildning påverkat din undervisning på något sätt?

– Eftersom jag var trött hela tiden så tror att jag kommer att bli en fantastiskt mycket bättre lärare nu när jag inte ska läsa på halvtid! Det är först nu när jag får tid att tänka som jag börjar se att jag kan utveckla min undervisning utifrån de tankar jag fått de senaste två åren. Utan att jag märkt det har undervisningen gått på rutin tills nu, nu orkar jag vara kreativ igen. Samtidigt tror jag att det är viktigt att då och då, som verksam lärare dyka in i en period av mer teoretisk karaktär och få tid att reflektera och sätta det lästa i ett sammanhang. Att tvingas att tänja lite på tankarna och läsa de där texterna som tar en vidare och som gör att man utvecklas. Det borde egentligen ingå i varje lärartjänst för det är svårt att på djupet ta till sig en utbildning samtidigt som man arbetar heltid.

Överlag har de här två åren gett mig bekräftelse i det jag gör. Min undervisning med eleverna är fortfarande i stort sett densamma. Vi arbetar digitalt, vi testar nya grejer, vi experimenterar och uppfinner som vanligt. För egen del har jag fått mycket av det jag gjort och tänkt tidigare bekräftat, något som ger stöd i det dagliga arbetet.

Utifrån din magisteruppsats och dina resultat, har du någon uppmaning till verksamma slöjdlärare?

Det är alltid svårt att ge råd till eller uppmana andra människor vad de ska göra, särskilt som jag upplever att gruppen slöjdlärare de senaste åren blivit än mer aktiva och stärkta i sina nätverk, bland annat på internet. Jag tänker ändå på detta; att lyfta in slöjdämnet i en annan kontext än den egna är viktigt. Att visa slöjdens innehåll utanför våra vanliga forum som ämneslärarträffar och liknande. Fortsätt vara ambassadörer för den pedagogik slöjden står för, fortsätt belysa de förmågor eleverna övar i slöjden snarare än föremålen de skapar, de syns ändå. Ifrågasätt och argumentera emot dumheter som att slöjden skulle vara för mossig för att behöva digitala verktyg, genom att visa på de tydliga kopplingar som finns mellan traditionellt hantverk och utforskande av nya material.

Fortsätt att aktivt delta i debatten om framtidens skola i ett helhetsperspektiv, inte enbart med slöjdandet i förgrunden. Lyft de vinster som finns i att undervisa elever i uthållighet, processarbete och logiskt tänkande samt den kunskap i bedömning av en process som slöjdlärare är proffs på.

Keep up the good work!

Information om Eva Söderberg

Arbetar: Slöjdlärare på Vallhamra skola i Partille samt med Skapasaker, mitt nystartade sidoprojekt.

Bakgrund: Brokig, arbetade inom flera yrken innan jag utbildade mig till slöjdlärare och att jag skulle arbeta i skolan var det nog inte många som trodde, inte jag själv heller.

Aktuell med: Magisteruppsatsen Den digitala slöjden

Bästa slöjdminne: Svårt att välja ett särskilt, det mesta jag gör är slöjd. För egen del är det lika roligt varje gång ett projekt blir klart och det är dags att fortsätta på ett annat. Kanske känslan varje gång jag går in i en riktigt bra garn- eller tygbutik och kan plocka bland materialen och planera ett nytt projekt? Att en grupp elever kommer igång med sina slöjdarbeten, tappar tid och rum och inte kan sluta är också en favorit. Som går i repris då och då som tur är.

 

Kommentera gärna texten:

Vilka tankar väcker intervjun hos dig?

 

Har du också skrivit en magisteruppsats med slöjdfokus som du vill dela med andra slöjdlärare? Hör av dig till Slöjdlärarportalen: slojd@hdk.gu.se