Denna veckotext är lite längre än vanligt. Texten utgörs av en något omarbetad version av diskussionskapitlet i Sara Erkstam och Agnes Olson examensarbete inom ämneslärarprogrammet. Slöjdlärarportalen uppfattar att det råder brist på bra och lättillgängliga texter om slöjd och genus, exempelvis som underlag för seminarier i lärarutbildningen eller som diskussionsunderlag bland verksamma slöjdlärare. Därför publicerar vi här, med Sara och Agnes tillåtelse och hjälp med omarbetningen, en text i syfte att utgöra underlag för reflektion och diskussion om slöjd, slöjdämnet och slöjdundervisning i relation till genus.
Text av: Sara Erkstam och Agnes Olson
Utifrån den forskning och litteratur vi tagit del av i arbetet med vårt examensarbete går det att urskilja att det fortfarande finns en uppdelning utifrån genus i den svenska skolslöjden. Hur uppdelningen ter sig idag skiljer sig från det historiska perspektivets explicita uppdelning i läroplanen. Dock kvarstår att eleverna fortfarande slöjdar utifrån genus när de får möjligheten att välja materialinriktning (Skolverket, 2015). Utifrån genomförd forskning finns det flera orsaker till vad denna företeelse kan bero på och hur könsuppdelningen tar sig uttryck i dagens slöjdundervisning. De olika aspekterna vi tagit upp i arbetets resultatdel är orsaker som tillsammans bildar eventuella bakomliggande orsaker till slöjdämnets fortsatta uppdelning utifrån material. Slöjdämnets könsuppdelning kan betraktas som sammansättningar av de olika orsakerna genom betoning på hur ämnet upprättas genom strukturer av materiella och icke materiella element. Orsakerna består exempelvis av sociala, politiska, rumsliga arrangemang, kroppar och känslor. Sociala orsaker är exempelvis gruppen, positioneringar och lärarens förhållande till genus i mötet med eleverna. Rumsliga arrangemang i relation till dels utformandet av materialinriktningarnas olika salar och vad de signalerar. Kroppar är en aspekt vilket eleverna positionerar sig utifrån som har inverkan på var och hur de positionerar sig och vilka känslor det medför att vistas i ett könskodat rum. Politiska orsaker är bland annat ekonomiska aspekter men även kursplaner och läroplaner som läraren måste förhålla sig till.
Nu gällande kursplan för slöjdämnet nämner inte något om att vi som lärare ska jobba för att motverka könsstereotypa val. Det nämns däremot som ett övergripande mål i läroplanen gällande en likvärdig utbildning då skolan har ett ansvar att motverka traditionella könsmönster. Det som står i läroplanen ska genomsyra undervisningen i skolans alla ämnen, inklusive slöjdämnet. I slöjdämnet är det av stor vikt med tanke på att ämnets historiska bakgrund är präglad av traditionella könspositioneringar mellan elever och lärare, material och tekniker. Slöjdämnet präglas fortfarande av traditionella könspositioneringar då bara 20 procent av eleverna väljer motsatt materialinriktning än vad som traditionell förväntas utifrån elevens tilldelade kön. Av Skolverkets senaste nationella ämnesutvärdering (Skolverket, 2015) framgår det att lärarna är medvetna om att traditioner är orsaken till elevernas val, men borde det då inte vara av intresse att motverka traditionella val med tanke på skolans värdegrund? Utifrån Gordon och Lahelma (1998) kan förändring bara ske om läraren har med genusaspekten i sin planering av undervisningen och i sitt handlande. Det största ansvaret ligger därmed inte på eleverna, utan det är lärarna och skolans uppgift att ge alla elever samma möjlighet till att välja, vilket utifrån redovisad forskning är svårt då det är många faktorer som spelar in. Det är flera aspekter som kan inverka på elevens egentliga val och möjlighet att frångå traditionella könspositioneringar, exempelvis position i gruppen, rutiner och normer i skolverksamheten. Det är därmed skolans ansvar att gå in och arbeta mot strukturer och slöjdämnets uppbyggnad för att det ska kunna ske en förändring. Att eleverna väljer det de upplever som mest tilltalande är kanske självklart och det är därför intressant att skolan har lagt det stora ansvaret på eleverna att själva motverka traditionella val. Utifrån Gordon och Lahelma (1998) bör det istället ligga på skolans och lärarnas ansvar att bygga en undervisning som gynnar elevernas möjlighet till att bryta traditionellt könsbundna val, vilket de kanske inte har möjlighet till om de ges möjligheten att välja.
Utifrån ett genusperspektiv är de lätt att argumentera mot en slöjdundervisning där eleverna tillåts välja materialinriktning. Det kan betraktas som att det finns ett enkelt svar på hur könssegregeringen mellan materialinriktningarna ska uppluckras, genom att inte låta eleverna välja materialinriktning. Om läraren medvetet delar in grupperna finns möjligheten att styra eleverna till att undervisas i hela ämnet. Utifrån Forsbergs (2002) studie på årskurs 5 verkar det dock inte vara så enkelt, elevers beteenden och uppfattningar om vad som är kvinnligt respektive manligt i slöjd syns även i de fall där grupperna inte har fått välja materialinriktning. Trots att det inte finns en snabb och enkel lösning för att förändra strukturer som är synliga i slöjden, betyder inte det att förändring är en omöjlighet.
Genom att titta på slöjdens historiska utveckling går det att utläsa att förändring har skett gällande genusaspekten. Från slöjdens explicita uppdelning av könen i olika ämnen, till att idag låta alla elever undervisas i båda materialinriktningarna. I den historiska återblicken blir det tydligt att när kursplanen förnyats får det konsekvenser för elevernas positioner i slöjdämnet. Läroplanerna har gått från att elever inte får undervisning i den ena materialinriktningen på grund av elevens tilldelade kön, till att alla elever oberoende av kön ska ha undervisats i hela ämnet under sin skoltid. Resultatet av NÄU-13 (Skolverket, 2015) visade att 46 procent av flickorna i årskurs 6 ville undervisas i slöjdämnets båda materialinriktningar på högstadiet. Det är därmed nästan hälften av flickorna som blir begränsade genom att välja materialinriktning i högstadiet. Av flickornas svar kan vi även utläsa att de därmed borde anse trä- och metallsalen som ett möjligt rum att vistas i utifrån sitt tilldelade kön, vilket är positivt för elevernas upplevelse av möjliga val. Bland pojkarna var det bara 34 procent som ville undervisas i båda materialinriktningarna på högstadiet enligt deras svar i NÄU-13. En orsak till att pojkarna i mindre utsträckning vill undervisas i hela ämnet tror vi är en konsekvens av dikotomin mellan maskulint och feminint i slöjd. Utifrån både Sigurdsson (2014) och Öqvist (2012) framgår att det är viktigt i pojkarnas identitetsskapande att distansera sig från den textila materialinriktningen för att inte uppfattas som “tjejig”. Låter skolan eleverna välja materialinriktning upplever vi att skolan därmed befäster den dikotomi som eleverna redan upplever. Om skolan däremot inte låter eleverna välja utan efterlever kursplanen, med slöjd som ett ämne, kan det tänkas att den könskodade synen på ämnet blir mindre över åren då alla elever undervisas lika mycket i båda materialinriktningarna.
Om inte lärare själva intar en ansvarande roll för förändring kommer inte förändring att införlivas. Som blivande slöjdlärare har vi mycket att jobba med för att eleverna i sina tankemönster ska frångå tänket om ”flickigt” och ”pojkigt” i de olika materialinriktningarna. Frågan är om man löser problemet med könssegregerad slöjdundervisning genom att inte låta eleverna välja materialinriktning – om läraren delar in grupperna kan det hända att eleverna istället motvilligt tvingas in i respektive materialinriktning och att positioneringen utifrån genus blir allt tydligare. Fördelen med att få välja materialinriktning kan vara att eleven presterar bättre och upplever slöjden som mer lustfylld. Att däremot ha bilden av slöjdundervisningen att den nödvändigtvis måste vara lustfylld är inte det enda sättet att se på ämnet. I andra ämnen är det mer regel än undantag att eleven inte får välja intresseområde själv så varför skulle eleven få göra det i slöjden?
Det eleven väljer när den väljer materialinriktning är mer än bara arbetsmaterial. Utifrån både Karlson (2003) och Holm (2008) är elevers önskan att vara en del i kamratgruppen stor vilket då kan ha påverkan på valet av materialinriktning. Valet av materialinriktning blir då ett resultat av att passa in i gruppen, snarare än elevens eget intresse för materialinriktningen. Gruppen har påverkan på könsuppdelningen eftersom det krävs mycket av en elev att välja att umgås med elever av motsatt kön. Har eleverna samma möjlighet att välja materialinriktning när risken att sticka ut alternativt bli utanför i gruppen finns med som en variabel i positioneringen? Gruppens påverkan är av stor vikt för läraren att ha i beaktande när eleverna tillåts välja gruppering själv. På samma sätt som lärare inte låter elever välja lag på lektionerna i idrott- och hälsa eftersom det leder till en utsatt situation för eleven, borde det kunna likställas med elevernas möjlighet att välja materialinriktning i slöjden. Det är även intressant att riskvariabeln skiljer sig mellan flickor och pojkar. Flickorna har större rörelsefrihet i statusaspekten då deras status i gruppen snarare höjdes genom att umgås med pojkarna. Av det kan vi avläsa att det är större möjlighet för en flicka att välja inriktningen trä- och metallslöjd än vad det är för en pojke att välja inriktningen textilslöjd, vilket speglar dikotomin mellan maskulint och feminint där det maskulina ses som överordnat det feminina. I förlängningen kan det eventuellt leda till att läraren gör eleverna en otjänst genom att låta dem välja materialinriktning, då det inte är enbart elevens eget intresse som väger in i elevens val av materialinriktning.
Kroppen och rörelse
Oavsett om lärarna låter eleverna välja materialinriktning eller inte, går det utifrån forskningen att se hur kön gestaltas av eleverna genom det sätt de förhåller sig till de olika salarna. Utifrån Sigurdson (2014) och Öqvist (2009) blir det tydligt att rörelse och hastighet ses som en egenskap som tillhör pojkar. Dels genom att pojkarna använde rörelse som ett verktyg att neutralisera den feminint kodade slöjdsalen genom att köra fort på symaskinen. Pojkarna själva var även i rörelse under sitt arbete i trä- och metallsalen genom att använda hela salen, men också att själva arbetsuppgifterna gav dem kroppsrörelse. Rörelse är intressant att se ur det historiska perspektivet av gosslöjd där kopplingen mellan rörelse och pojkars slöjdande är påtaglig. Gosslöjden syftade till att göra pojkarna positivt inställda till kroppsarbete och förbereda dem inför arbetslivet. Det syftet finns inte kvar i dagens slöjd men spåret av kroppsrörelse förknippas fortfarande som en maskulin egenskap. Rörelse förespråkades inte i den tidigare flickslöjden och syns heller inte idag i flickors slöjdande då flickor förknippas mer med stillasittande slöjdande i båda materialinriktningarna. Flickornas rörelser tas inte ut i samma utsträckning utan blir koncentrerade till en liten yta runt platsen de slöjdar på. Pojkarnas rörelse får egenskapen att distansera flickor och pojkars slöjdande genom att för långsamt arbete ses som “flickigt”. Kroppens rörelse kan därmed ses som en aspekt av hur könsuppdelningen ser ut i slöjden idag, men även hur genus gestaltas av eleverna.
Hur eleverna gestaltar genus i slöjdundervisningen skiljer sig mellan de olika materialinriktningarna enligt både Öqvist (2012) och Forsberg (2002). I den textila materialinriktningen intar pojkarna i Forsbergs studie (2002) en “macho”-position och gör sig roliga inför varandra och inför läraren. De visar att textilinriktningen inte är deras arena då allt i textilinriktningen är feminint laddat. Det är intressant att jämföra pojkarnas agerande i trä- och metallinriktningen där de intar en mer ödmjuk och hjälpande position gentemot flickorna. Det blir tydligt att de är på sin arena och den förväntade rollen som finns på pojkarna införlivas där. Pojkarna förväntas vara bättre än flickorna i trä- och metallinriktningen vilket skulle kunna innebära att de besitter en trygghet i salen som de agerar utefter. I textilsalen förväntas flickorna ha överhuvud och “naturligt” besitta förmågorna som eftersträvas i textilinriktningen, vilket gör att pojkarna kanske upplever ett underläge. Detta upplevda underläge elimineras i trä- metallinriktningen då könsmaktsordningen uppfylls. Det syns även på hur flickorna agerar i trä-metallsalen där de visar ett underläge genom att uttrycka att vissa moment är svåra och obehagliga, “spela på sin kvinnlighet” och låta pojkarna utföra de momenten åt dem. I den forskning vi tagit del av har maskulinitet och pojkars agerande i de olika materialinriktningarna en framträdande roll. Kanske beror det på att flickorna i studierna visar på en tillbakadragenhet och en acceptans av de olika situationerna vilket gör att de inte utmärker sig. Tillbakadragenheten kan i själva verket även vara en aspekt av hur flickor gestaltar kön i slöjdundervisningen.
En annan aspekt att ta i beaktning för att betrakta elevers könspositioneringar i slöjdundervisning är salarnas utformning. Enligt NÄU-13 (Skolverket, 2015) är det främst friskolor som har en integrerad slöjdsal där alla slöjdens material får utrymme. De flesta kommunala grundskolor har två olika salar för textil- respektive trä- och metallslöjd, vilket kan vara en bidragande orsak till att elever uppfattar slöjdämnet som två ämnen där det ena är traditionellt maskulint och det andra traditionellt feminint. Att skolan har en integrerad slöjdsal skulle även vara gynnsamt för att tillgodose de 46 procent av flickorna och 36 procent av pojkarna i årskurs 6 som i NÄU-13 (Skolverket, 2015) svarade att de ville undervisas i båda materialinriktningarna även på högstadiet. Att många skolor har två olika salar är svårt att förändra utifrån praktiska och ekonomiska aspekter. Som lärare måste man arbeta utifrån de förutsättningar som finns och det läraren har möjlighet att ändra på är undervisningens upplägg och innehåll. Genom att utgå från att grundproblemet ligger i de fysiska rummen blir tröskeln för förändring mycket högre än om läraren först ser till sig själv och hur en som enskild lärare kan ändra sin och sina elevers situation här och nu. Samtidigt är den fysiska uppdelningen av salarna en bidragande orsak till ämnets isärhållande och uppdelning. På många sätt gör de fysiska rummen mycket för hur eleverna uppfattar den undervisning de tar del av, däremot kan den vidgade materialaspekten med införandet av icke-traditionella material i kursplanen utgöra en bidragande faktor till att minska materialets påverkan på elevernas könsbundna val och föreställningar om materialets könskodade egenskaper. Trä- och metallsalen liknar på många sätt en verkstadsmiljö medan textilsalen associerar till en hemmiljö (Johansson, 2002). Det är svårt att frångå salarnas utformning helt, maskinerna kommer stå där de står och hyvelbänkarna behövs för att spänna fast arbeten. Beroende på vilka “element” man vill låna från respektive sal och införa i den motsatta, kan salarna utformas på olika sätt. Den verkstadslika trä- och metallslöjdsmiljön skulle kunna göras mer “hemtrevlig” eller så skulle textilsalen kunna göras mer verkstadslik och båda alternativen kan ge positiva resultat på uppluckringen av salarnas inneboende könskodning.
Slöjdlärarutbildare
Berges (1992) forskning på slöjdlärarutbildare och blivande slöjdlärares syn på slöjdämnet är förhållandevis gammal och dess resultat kan därmed vara relativt inaktuellt. Det finns dock ingen senare forskning gjord på det området och vi förutsätter att de medverkande lärarstudenterna i studien troligen varit aktiva som lärare inom grundskolans slöjdämne de senaste åren. Det resultat och de svar lärarstudenterna uppgav i studien torde därmed ha påverkat slöjdens könsuppdelning på skolor de varit verksamma på. Lärarstudenternas syn på slöjdämnets olika materialinriktningar som ett helt annat yrke, ett avstånd mot den andra materialinriktningen och deras syn på ämnet var tydligt kopplat till genus. Slöjdlärarstudenternas svar är intressant att koppla till Karlsons studie (2003) om hur normer, rutiner och vanor i skolverksamheten är förutsättningar för förändring av elevernas könspositioneringar. Om inte lärarna ser slöjdämnet som ett ämne utan arbetar med det utifrån två materialinriktningar är det svårt att se att eleverna ges möjligheten att positionera sig utifrån någon annan aspekt än sitt tilldelade kön.
Hade Berges studie gjorts på nytt idag skulle det eventuellt se annorlunda ut, med tanke på att två lärosäten av fyra idag har en utbildning där studenten utbildas i hela slöjdämnet. Vi tror att det kan bidra till synen på slöjd som ett ämne och att dikotomin mellan materialinriktningarna luckras upp. Att man på slöjdlärarutbildning undervisar på samma sätt som slöjdämnet är utformat i grundskolan tror vi har påverkan på lärarens syn och upplägg av undervisningen. Om grundskolan vill att elever ska se slöjdämnet som ett ämne torde det vara av intresse för alla slöjdlärarutbildningar att utbilda lärare i hela slöjdämnet och inte enbart i en av materialinriktningarna. Det är en möjlig orsak till att ämnet fortfarande bär spår av traditionella könsuppdelningar i och med att lärarna inte alltid är utbildade i hela ämnet. Att två av fyra lärosäten erbjuder den lärarstuderande att välja en materialinriktning i sin utbildning till lärare i slöjdämnet uppfatar vi är anmärkningsvärt. Att vissa slöjdlärarstudenter inte utbildas i hela ämnet kan vara problematiskt, inte minst för den utexaminerade läraren själv. Läraren kan komma att undervisa i den materialinriktning läraren inte har fått utbildning i eftersom studenten efter ämneslärarexamen blir behörig i hela slöjdämnet. En annan aspekt som kan påverkas av att lärosätena inte utbildar i hela slöjdämnet är likvärdighetsaspekten. Dels genom att lärarna på skolan inte arbetar med slöjd som ett ämne, men även att vissa elever har en undervisning som bedrivs av en lärare som utbildats i hela ämnet, medan andra elever har en undervisning som bedrivs av en lärare som är utbildad i endast en materialinriktning. Detta kan påverka likvärdigheten i slöjdämnet nationellt och lokalt sett. Att en examinerad lärare som har genomfört en ämneslärarutbildning och därmed har behörighet i slöjd enligt sin lärarlegitimation, sedermera kan undervisa i ämnet slöjd känns självklart. Det man kan ifrågasätta är hur undervisning kan komma att se ut om läraren inte fått ämneskunskaper i hela ämnet utan bara i en av materialinriktningarna. Har den före detta studenten inte utbildats i hela ämnet men ändå undervisar i båda materialinriktningarna kan det vara problematiskt utifrån kompetens. Att hälften av landets slöjdlärarutbildningar är uppdelade utifrån materialinriktning kan upplevas som gammalmodigt. Å andra sidan kan en orsak till uppdelningen vara att det är svårt att locka nya slöjdlärarstudenter. För att lyckas med det så vill lärosätena erbjuda en utbildning som är av intresse för slöjdlärarstudenten, likt ett av argumenten till att eleverna i grundskolan får välja materialinriktning på högstadiet.
Vidare forskning
Det finns många outforskade aspekter av slöjdämnet i förhållande till genusperspektivet och vi ser många möjliga vägar till vidare forskning och examensarbeten. Det skulle dels vara av intresse att se forskning som motsvarar Sigurdssons studie (2014) om maskuliniteter i slöjdens trä- och metallinriktning med kompletterande forskning gällande femininiteter i textilinriktningen. En del forskning berör feminiteten i textilen men det hade varit intressant att ha en djupgående och renodlad studie kring ämnet.
Det skulle även vara intressant att undersöka om användandet av icke-traditionella material kan bidra till att frångå könsuppdelningen som en följd av könskodade material i slöjdundervisningen. Flickor och pojkar väljer slöjd enligt könskodade förväntningar och hur de valen skulle se ut om materialen var annorlunda skulle därför vara intressant att se. Den dikotomiska uppdelningen av slöjdämnet skulle även vara relevant att undersöka hur det påverkar ickebinära och transpersoner. Med det menar vi att slöjden till skillnad från många andra ämnen är ett ämne där könsuppdelningen är tydlig och vilken inverkan det får för elever som faller utanför facken flicka och pojke. Slutligen skulle det vara intressant med en ny forskning som likt Berge (1992) studerar slöjdlärarstudenter. Vilka väljer att bli slöjdlärare och vad baserar de sitt val av yrke på? Det hade varit intressant i den aspekten att betrakta slöjdundervisning ur ett genusperspektiv, att mäta eventuella skillnader mellan textillärarstudenter respektive trä- och metallärarstudenter mellan de olika lärosätena. Har trä- och metallslöjdlärarstudenter samt textillärarstudenter från Umeå universitet och Linköpings universitet, där de aktivt valt sin materialinriktning, några skillnader eller likheter med studenter av samma slag vid Göteborgs universitet och Konstfack, där studenterna utbildas i hela ämnet skulle vara ett intressant område för vidare forskning.
Sara och Agnes uppsats finns ännu inte tillgängligt via Diva-portalen där de flesta tidigare presenterade examensarbeten kan hittas. Vill du läsa hela deras arbete så prova att söka på titeln ”Den könssegregerade slöjden” lite längre fram.
Läs också gärna tidigare intervju med Erik Sigurdsson, publicerade på slöjdlärarportalen 2 september 2016, där Erik berättar om sin doktorsavhandling ”Det sitter i väggarna”.
Referenser i texten
Berge, B. (1992). Gå i lära till lärare [Elektronisk resurs]: en grupp kvinnors och en grupp mäns inskolning i slöjdläraryrket = [Craft teachers as spearheads for an equal society?]: [a study of female and male future craft teachers and of the school subject craft in Swedish compulsory school]. Diss. Umeå: Umeå universitet, 1992. Umeå.
Forsberg, U. (2002). Är det någon ”könsordning” i skolan: analys av könsdiskurser i etniskt homogena och etniskt heterogena elevgrupper i årskurserna 0-6. Diss. Umeå: Univ., 2002. Umeå.
Gordon, T. & Lahelma, E. (1998). Gränsöverskridande – om kön i läroplaner och i skolans praxis. I: Arnesen, A-L. (red) Likt og ulikt: Kjönnsdimensjonen i pedagogisk tenkning och praksis. Högskolen i Oslo: HiO-rapport 1998 nr 2.
Holm, A. (2008). Relationer i skolan: en studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet, 2008. Göteborg
Johansson, M. (2002). Slöjdpraktik i skolan – hand, tanke, kommunikation och andra medierande redskap (Göteborg Studies in Educational Science, 183). Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.
Karlson, I. (2003). Könsgestaltningar i skolan: om könsrelaterat gränsupprätthållande, gränsuppluckrande och gränsöverskridande. Diss. Linköping: Univ., 2003. Linköping
Sigurdson, E. (2014). Det sitter i väggarna [Elektronisk resurs]: en studie av trä- och metallslöjdsalens materialitet, maskulinitet och förkroppsliganden. Diss. Umeå: Umeå universitet, 2014. Umeå.
Skolverket (2015). Slöjd i grundskolan: en nationell ämnesutvärdering i årskurs 6 och 9. Stockholm: Skolverket.
Öqvist, A. (2009). Skolvardagens genusdramaturgi [Elektronisk resurs] en studie av hur femininiteter och maskuliniteter görs i år 5 med ett särskilt fokus på benämningar som hora och kärring. Diss. (sammanfattning), 2009. Luleå.
Mikael Hellberg säger
Hej
När jag nu väljer att göra ett inlägg här så är det för att jag har andra erfarenheter rörande slöjd och genus än vad som verkar vara fallet i allmänhet. Risken finns att bli missförstådd men här är mina tankar och subjektiva erfarenheter.
Jag anser att könsfördelningen har varit god på de skolor som jag har jobbat vid. Har den inte varit det så har vi lärare fått prata för ”saken” och verka för en utveckling i rätt riktning. Jag har alltid haft för ögonen att det är eleven som ska utvecklas så mycket som möjligt (inte det ena eller andra könet) För servicens skull så har jag nedan kopierat ut ett utdrag ur läroplanen där det står om just eleven och efter det så kommer några reflektioner som jag har gjort under de år som jag har jobbat.
Från läroplanen
2.3 ELEVERNAS ANSVAR OCH INFLYTANDE
De demokratiska principerna att kunna påverka, ta ansvar och vara delaktig ska omfatta alla elever. Elever ska ges inflytande över utbildningen. De ska fortlöpande stimuleras att ta aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen och hållas informerade i frågor som rör dem. Informationen och formerna för elevernas inflytande ska anpassas efter deras ålder och mognad. Eleverna ska alltid ha möjlighet att ta initiativ till frågor som ska behandlas inom ramen för deras inflytande över utbildningen.
Mål
Skolans mål är att varje elev
tar ett personligt ansvar för sina studier och sin arbetsmiljö, successivt utövar ett allt större inflytande över sin utbildning och det inre arbetet i skolan, och har kunskap om demokratins principer och utvecklar sin förmåga att arbeta i demokratiska former.
Riktlinjer
Alla som arbetar i skolan ska
främja elevernas förmåga och vilja till ansvar och inflytande över den sociala, kulturella och fysiska skolmiljön.
Läraren ska
utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan, svara för att alla elever får ett reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll samt se till att detta inflytande ökar med stigande ålder och mognad, verka för att flickor och pojkar får ett lika stort inflytande över och utrymme i undervisningen, svara för att eleverna får pröva olika arbetssätt och arbetsformer, tillsammans med eleverna planera och utvärdera undervisningen, och förbereda eleverna för delaktighet och medansvar och för de rättigheter och skyldigheter som präglar ett demokratiskt samhälle.
Reflektioner för att elever ska få önska sig slöjdart
Måluppfyllelsen blir bättre då de får arbeta i det material som de tycker är mest stimulerande. Det blir ytligare kunskaper om elever tvingas skifta slöjdart vid varje terminsskifte. Förmågorna tränas då på en mer avancerad nivå. (Konstaterande från slöjdträff jag var med på då flera slöjdlärare var med).
Elevernas kan ta ansvar, vill ha inflytande och delaktighet. Elever tar personliga beslut om vilken slöjdsal de går till. (Jag har frågat mina elever).
Ge personer (inte han eller hon) förutsättningar för att argumentera och välja vilka förmågor som de vill utveckla. Sedan har personerna oavsett kön ett fritt önskemål. Förmågorna ska sättas i centrum inte kön.
Det är i första hand en person som kommer till slöjdsalen inte ett kön. Elever tänker inte ”tradition” längre. Någon enstaka kanske gör det. Men tjejer eller killar ska inte behöva kvoteras till en slöjdgrupp enligt någon princip.
Intresset främjar arbetsron och säkerheten i främst trä- metallslöjden. Ointresserade elever vill gärna ”stöka runt” och det påverkar inlärningen för dessa elever.
Djupare relationer med eleverna eftersom att man slipper träffa alla skolans elever under ett läsår, Man vet då också bättre vilken hjälp de behöver för att utvecklas.
Och till sist ett citat från skolinspektionen, ”Elever som ges förutsättningar att vara med och välja aktiviteter och vars erfarenheter och kunskaper blir en utgångspunkt i undervisningen, lär sig mer än elever vars lärare tror att elever inte har det som krävs för att involveras och påverka.”
Bara man frågar eleverna om varför de agerar på det ena eller andra viset så kan man utmana deras föreställningar och som lärare vara med och påverka sina elever.
Dessa var mina personliga tankar och erfarenheter.
Vänligen
Mikael Hellberg
Ewa Lind säger
Tack för dina formuleringar som fångar en viktig aspekt att kunna få välja främjar motivationen och kreativiteten hos eleverna. Dessutom så är tiden avgörande för kvaliten och möjligheter att verkligen utveckla sin ide på djupet.om de inte får välja så är En termin är alldeles för kort om tid, har sett hur ämnet nedmonteras varje år. Tiden ”försvinner” till andra ämnen, Att sen sätta betyg utiftån samma styrdokument med helt olika förutsättningar är både rättsosäkert och oseriöst! Likvärdigheten finns inte och sorgligt att ämnet urvattnas på fler plan än att de inte får välja…..