Annelie Holmberg – textilläraren som valde en akademisk karriär

”Med risk för att provocera anser jag att dagens barn behöver färre digitala hjälpmedel och mer övning av motorik samt upplevelser av att göra”

Efter flera år i grundskolan bestämde sig Annelie Holmberg för att börja forska och blev 2004 doktorand vid Uppsala universitet. Forskarstudierna resulterade doktorsavhandlingen Hantverksskicklighet och kreativitet. Kontinuitet och förändring i en lokal textillärarutbildning 1955-2001. Avhandlingen visar och problematiserar akademiseringens betydelse för lärarutbildning i textilt arbete.

Berätta om hur du blev intresserad av ämnet!

Jag har alltid tyckt att utbildning och politik är intressant. När jag var student på textillärarutbildningen vid Uppsala universitet var jag nog en kritisk student och funderade mycket över utbildningens mål och struktur. När jag blev tillfrågad om jag var intresserad av doktorandplats i projektet ”När praktikgrundad kunskap möter högskolan – kontinuitet och förändring i lärarutbildning” tyckte jag att ämnet passade mig perfekt. Vi var tre doktorander i projektet och vi hade en fantastisk grupp erfarna forskare som handledare. Förutom en doktorsexamen gav denna tid mig erfarenhet av vänskapliga men kritiskt granskande samtal och vikten av att alltid stötta varandra. Mina handledare var och är fantastiska!

Berätta kort – vad handlar avhandlingen om?

Avhandlingen handlar om hur praktikgrundad, handlingsburen kunskap påverkas av att inordnas inom akademiska traditioner. Hur förändrades exempelvis undervisning i vävning eller garnteknik inom textillärarutbildningen vid Uppsala universitet av detta och hur forskningsanknyter man denna undervisning? Jag intervjuade lärarutbildare, analyserade dokument och studerade några studenters praktiska textila studentarbeten.

Var det något som överraskade dig i dina resultat?

Det är kanske inte överraskande men i alla fall intressant hur företrädare för olika utbildningar hade, och fortfarande till viss del har, stor möjlighet att utforma sin utbildning och i förlängningen forskningsanknytning. Jag hade nog trott att implementering av riktlinjer, som den om forskningsanknytning, inte var en fråga som varje utbildning hade ansvar för att utforma. Jag lärde mig även mycket om individens roll i detta arbete.

Vilken del av resultatet uppfattar du som viktigast?

När praktisk undervisning, som exempelvis undervisning i vävning eller broderi, organiseras inom universitetet fick denna undervisning succesivt samma förutsättningar som annan undervisning inom samhällsvetenskapliga ämnen. Detta ledde i förlängningen till en omfattande minskning av undervisningstid vilket krävde förändringar i hur dessa praktiska ämnen skulle läras ut. Jag menar inte att detta bara varit negativt, det visar dock på att det inte är enkelt att sammanföra olika kunskapstraditioner och metoder för att lära inom samma organisation.

Jag tycker även att det är intressant att företrädarna för textillärarutbildningen vid Uppsala universitet stod på sig och hävdade den praktiska kunskapens roll i den forskningsanknytning de utvecklade. Jag är tacksam att de inte som många andra ämnen ”lutade sig” mot redan etablerade ämnen – utan denna ambition hade inte ämnet textilvetenskap där jag nu är verksam inte haft såväl en teoretisk som en praktisk del.

Vilket konkret råd vill du ge till slöjdlärare som vill utveckla sin undervisning och slöjdämnet?

• Hitta likasinnade att prata med! Skapa aktiva grupper för slöjdlärare inom kommunen, med studiekamrater eller via Facebook. För att utveckla slöjden måste vi utmana och ifrågasätta, diskutera och analysera. För mig har det kollegiala utbytet alltid varit det viktigaste och det roligaste.
• Detta säger jag trots att jag som slöjdlärare sällan eller aldrig fick möjlighet till fortbildning! Den bästa fortbildningen jag erhållit som yrkesverksam slöjdlärare har alltid varit informell. Exempelvis museum, hembygdsgårdar eller offentliga föreläsningar har fått fungera som fortbildning. Jag menar inte att det ska vara så utan att jag personligen på så vis försökt hitta egna väga till fortbildning! Slöjdlärares fortbildning ska självklart prioriteras av skolledningar, och som tidigare arrangör av Slöjdbiennalen vet jag väldigt konkret vad formell fortbildning kan ge. Kan bara ge rådet att slöjdlärare ska och behöver fortsätta kräva ämnesrelevant fortbildning!

Hur har du fortsatt ditt arbete efter disputationen?

Efter disputationen har jag under några perioder arbetet i grundskolan, detta har varit fantastiskt roligt och stimulerande. Fantastiska kollegor och elever har gjort att jag gärna återvänder om och om igen.

Övervägande tid har jag dock arbetat på Uppsala universitet inom ämnet textilvetenskap, forskar- och lektorstjänster har avlöst varandra. Under drygt två och ett halvt år arbetade jag vid Linköpings universitet som lektor i slöjd. Åren i Linköping var spännande då jag där fick möjlighet att arbeta med lärarutbildning och träffa fantastiskt fina studenter. Det var så roligt att få ta del av erfarenheter från yrkesverksamma studenter och de som studerade på heltid – detta ledde ofta till spännande diskussioner.

Vad gör du idag?

Sedan i januari är jag tillbaka vid Uppsala universitet som lektor i textilvetenskap. Jag undervisar främst i textilhistoria och vävning samt handleder uppsatser. Som studierektor för ämnet har jag ansvar för organisation och administration. Vi är ett litet ämne med tät kontakt mellan de anställda och studenterna, detta gör att det är lätt att jobba och att trivas!

Du är också engagerad i föreningen Handarbetets Vänner, varifrån kommer det intresset?

Jag var student vid Handarbetets Vänners skola då jag gick de förkurser som under lång tid krävdes för att kunna söka textillärarutbildningen. Efter utbildningen arbetade jag som konstväverska vid Handarbetets Vänners ateljé under några år.

Då jag kom till Stockholm som 19-åring uppvuxen i Västervik visste jag inte att det fanns skolor eller arbetsplatser som Handarbetets Vänner – att en verksamhet som haft textil hantverksskicklighet i fokus sedan 1874 existerade! Den djupa hantverksskickligheten som genomsyrar verksamheten förtrollade mig och har gjort att jag alltid vill återvända dit. Att få möjligheten att genomföra intervjuer med hantverkarna vid ateljén och sedan skriva boken Händer som lyder. Hantverkarna vid Handarbetets Vänner om resultatet från dessa intervjuer var ett otroligt roligt arbete men samtidigt det svårast jag gjort då jag känner ett väldigt personligt ansvar i att förmedla en bild som visade på komplexiteten i hantverksskicklighet. Jag kände även ett ansvar att visa på att lärandet av djup hantverksskicklighet tar tid att erhålla och att om denna tid inte ges så riskerar hantverksskicklighet att urholkas och på sikt försvinna.

Handarbetets Vänner har ett fantastiskt rikt arkiv och en spännande verksamhet så om möjlighet ges återvänder jag alltid dit! Vem vill inte tillbringa sin tid i ett rosa hus på Djurgården?

Framtida visioner, för din forskning, för slöjdämnet?

I nuläget har jag ett projekt där jag analyserat brev där individer beskriver sina minnen av slöjdundervisning, breven har samlats in av Nordiska museet i samband med en utställning om skolslöjd. Mitt mål är att detta ska resultera i en artikel som kan visa på hur styrdokument påverkat, eller inte påverkat, den faktiska undervisningen. Hur slöjden sett ut under olika tidsperioder framgår tydligt av brevens innehåll, vikten av lärarens pedagogiska men även empatiska kompetens framgår väldigt tydligt. Upplevelserna från slöjdundervisning under 1930- och 40-talet varierar exempelvis enormt beroende på lärare.

I framtiden skulle jag verkligen vilja varva projekt såväl inom slöjd- som inom hantverksfältet. I nuläget tänker jag mycket på begreppet situerad kunskap och hur detta påverkats av tid, geografisk plats, personer och traditioner. I tankarna är mina exempel alltid textila verkstäder som främst tillverkar vävda tapeter eller broderier – måste erkänna att jag älskar dessa fantastiska verkstadsmiljöer.

Jag måste tänka att framtiden för slöjdämnet är ljus! Att vi har detta ämne i grundskolan är unikt och väcker uppmärksamhet i stora delar av världen. Att både praktiska och teoretiska kunskaper värderas och är en del av den obligatoriska undervisningen visar att vi i Sverige värderar ”hela” människan. Dock kvarstår utmaningen att fortsätta visa att slöjden och handens kompetenser är viktiga. En del i utmaningen anser jag är att balansera en önskan om att förändra och hålla slöjdämnet aktuellt mot en önskan om att bevara slöjdens kärna av hantverkskunnande och skapande. Med risk för att provocera anser jag att dagens barn behöver färre digitala hjälpmedel och mer övning av motorik samt upplevelser av att göra. Jag tror att dagens barn behöver känna, dofta, få ömma fingertoppar – och på så vis uppleva slöjd.

Jag ser ett problem i att slöjdlärarutbildningen ser olika ut på de olika utbildningsorterna. Givetvis måste det få finnas olikheter men i nuläget utbildas lärare med mycket olika syn på ämnet slöjd. Detta faktum skapar en splittring inom en yrkeskår som verkligen behöver samsyn och enighet. Här anser jag att ett beslut som skapar en ökad likvärdighet behöver tas på höge nivå.

Intervjuad av: Lotta Hermansson

Annelie Holmberg:

Titel: Lektor i textilvetenskap, Uppsala universitet

Aktuell med: Hoppas jag kan säga att min bok ”Händer som lyder. Hantverkarna vid Handarbetets Vänner” från hösten 2015 fortfarande är aktuell! Skriver även i samarbete med andra slöjdforskare på två artiklar – oklart när dessa publiceras men hoppas att den ena kommer ganska snart.

Bästa slöjdminne: Jag har inget minne som kan kopplas till en speciell lärare eller årskurs. Jag minns främst känslan av att mina lärare nog tyckte jag var lite besvärlig, jag tyckte ofta att en uppgift inte var intressant utan hittade på egna uppgifter eller varianter av uppgifter. Jag var nog inte så bra på att följa en given planering och det var inte alltid välkommet med anpassning efter olika kunskapsnivå.

Länk till Annelies avhandling: Hantverksskicklighet och kreativitet. Kontinuitet och förändring i en lokal textillärarutbildning 1955-2001

Diskussionsfråga:

Finns det en motsättning mellan ett ökat fokus på ”det digitala” och det behov Annelie framhåller ”att dagens barn behöver färre digitala hjälpmedel och mer övning av motorik samt upplevelser av att göra. Att de behöver känna, dofta, få ömma fingertoppar – och på så vis uppleva slöjd”?